Nu har vi tagit avsked av min underbara mamma. Det blev en fin dag. Vi var ungefär 50 personer, familj, släktingar och vänner, som ville hedra henne, genom att samlas i gravkapellet och sedan på restaurang, där vi kunde äta, skåla, kramas, gråta, skratta och minnas henne. Hon var så stark och tapper utan att klaga.

Ömsom sorgligt ömsom glatt, blev det på minnesstunden. Och jag tänker på pappa hur hans liv förändrats från och med den dag hon somnade in. Nu kan hon inte längre hjälpa honom dygnet runt. Nu finns hon inte längre som hans ögon och som hans sällskap. Hon kan inte längre påminna honom allt han glömt och de kan inte göra de saker som de gjort tillsammans. Ett helt liv har de haft, ett vackert liv visserligen med många sorger men också med många glädjestunder. En av dem fick dö före den andre. "Det skulle var't jag", sa pappa gång på gång, men så blev det nu inte.

Nu fortsätter livet för oss alla, fastän på nya sätt. Nu finns ingen mamma att ringa till och inget är sig riktigt likt längre. Alla får ta nya tag och hitta nya vägar i sina liv.