Och hur konstigt är det inte!

Pappa ringde till mig på eftermiddagen i lördags och lät alldeles uppriven på rösten. Han kunde inte väcka mamma, sa han. Hon hade gått och lagt sig på sin säng, med kläderna på, och somnat in där efter lunchen. Sedan ville han väcka henne efter några timmar, men det gick inte.

Jag letade fram telefonnumret till min kusin och han fick ringa efter ambulans och sedan ta hand om pappa, till dess att min bror kunde komma upp och hämta hem honom. Han tog över och skjutsade pappa till lägenheten i Sundsvall. 

Själv åkte jag in till Uppsala och gick på teater med några vänner. Det teaterbesöket var bestämt sedan länge och det gjorde mig gott den kvällen. Min bror Ola har stannat kvar hos pappa i Sundsvall. Och nu har min man Peter också åkt de trettio milen upp till pappa i Sundsvall. De äter tårta ikväll, men ska "prata allvar" i morgon.

Jag ska åka upp senare. Först måste jag läggas in för att byta smärtpump. Imorgon tisdag ska jag åka in till sjukhuset och så får vi se hur lång tid det tar innan jag har vant mig vid den nya pumpen och  medicineringen.

Idag har jag också fått blommor från mina kompisar som gick på teater med mig. Så fint! Tusen tack!

Nu vilar jag och min dotter Lisa har kommit för att hålla mig sällskap. Hon lagade mat åt oss och såg till att vi fick en fin kväll. Tack!

Och i alla mellanrum kommer tankarna om mamma. Min fina mamma som nu har somnat in.

Tack älskade mamma för allt jag fick av dig!

Så skönt ändå att du fick gå före mig.