Problemet med att hela tiden dela med mig om hur jag mår, är att jag ju så gärna vill ge en positiv bild till vänner, familj, bloggläsare, sjukvårdare - berätta att allt blivit bättre, att det vänt, men alltsomoftast dyker det upp bakslag på de bra dagarna. Och då ångrar jag att jag sagt att jag blivit bättre.

Egentligen behöver jag inte känna ånger, eftersom livet sedan jag blivit sjuk verkligen är en berg- och dalbana. Det är så det är. Det är inget misslyckande, det bara är så.

Nu är jag inne på en vecka med en superstark kortisonkur. Igår kände jag en fantastisk skjuts vad gäller energin. Jag blev speedad och kinderna lyste röda. Och fram kom mitt gamla beteende med att riva fram dammsugaren och gå loss på golven. Och så gjorde jag en intervju till den bok jag tänker skriva och så, så småningom, ramlade jag ihop i en liten hög med stark värk. Och så grät jag som ett barn.

Idag var jag ganska pigg när jag vaknade. Men nu på eftermiddagen, då jag följt med Peter till stan och handlat och dessutom sedan besökt dietisten på Akademiska för att diskutera hur jag ska äta för att minimera problem med gas i tarmen, som uppstår av viss mat (fibrer) och ej fungerar snällt mot den stillastående tarm som är resultatet av den höga morfindos jag får mot smärtan ... ja, då sprutar tårarna igen och jag är helt utsliten av trötthet.

Jag går in i stressjukdom igen. I början av detta sekel, år 2003, var jag stressjuk av jobb, stor familj och en inre vilja att vara duktig och göra allt rätt. Jag tappade orken, förstod inte vad jag läste eller hur jag skulle göra de enklaste handlingar. Jag hittade inte och klarade mig inte i tillvaron. Jag blev så sjuk. Så småningom efter år av vila och återhämtning, träning, samtalsterapi och snällhet mot mig själv, lyckades jag bli hel igen. Sedan började jag jobba halvtid. Men då fick jag samtidigt cancer. Det var år 2011.

Efter några år som cancersjuk med stora operationer och sedan år av cellgiftsbehandlingar, blev jag stresstrött på att vara patient och behöva projektleda min sjukdom inför alla nya läkare jag mötte. Jag sa ifrån att jag bara ville ha en läkare och då blev det sakta bättre. Sedan klarade jag inte av fler behandlingar. Jag mådde för illa och jag blev inskriven i SAH - specialistansluten sjukvård i hemmet. Ett fantastiskt team med en otroligt bra läkare som gör allt för att jag ska må bra. Jag är så nöjd med den vård jag får, men nu tycks jag vara stressjuk av alla förändringar som sker i min smärtbehandling.

Jag orkar inte med att kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag har tre sorters smärta - nervsmärta, skelettsmärta och inre organ-smärta och nu jobbas det för fullt med att hitta balans i medicineringen mot dessa smärtor. Minska den ena medicinen, höja den andra. Lägga till och dra ifrån. Och så står jag där som ett frågetecken i mitten.

Jag orkar inte med mig själv som ena stunden försöker vara nästan frisk och i andra stunden ligger totalt sliten och sjuk med min värk. Det är inte vårdens "fel" det är min oförmåga att vara i mig själv.

Jag känner mig åter misslyckad och tycker att jag tappat bort min person. (Och förut var jag ju så nöjd med att vara lugn i den jag var!)

Nu har jag blivit en lipsill på nytt.

Allt ordnar sig säkert. Jag ska inte dra så höga växlar på allt. Jag har ett fantastiskt sjukvårdsteam som hjälper mig och jag har en underbar familj och fina vänner. Men det svåra är att bara vara och koppla av. Jag känner mig som ett medicinmonster.

Förmodligen är det bara kortisonet som speedat upp mig. Det ska säkert plana ut snart igen. Jag blir bara så trött när jag har ont. Nu ska jag sluta babbla och vila lite.

 

Lina

20 juni 2017 06:54

Jag litar inte riktigt på mina känslor när jag får kortison för jag vet att kortisonlina inte resonerar och handlar på samma sätt. Allt blir uppskruvat och för mycket och det bästa brukar vara att försöka djupandas och se tiden an, hitta lugnet istället för att svepas med av kortisonets löften om fart och fläkt.

Helena Lundbäck

20 juni 2017 07:28

Klokt av dig, Lina!
Det är helt klart en kemisk påverkan som jag mycket väl känner igen sedan alla gånger jag fått cellgifter och ropat med kortison, då för att undvika illamåendet..Jag hoppas ändå på att det denna gång ska minska smärtan, och så får jag komma ihåg att inte ta ut mig av tron att jag orkar lyfta berg. Allt är lugnt. Det blir bra! / Kram. Helena

 

Mia

20 juni 2017 09:07

Hej Helena, läste Ida Boström blogg att hon får testa Xofigo behandling mot smärta, kanske kan det vara något för dig? http://idasplana.webnode.se/l/berg-och-dalbana/
Varma hälsningar Mia

Helena Lundbäck

20 juni 2017 09:38

Hej!
Det har jag frågat min läkare om, men allt passar inte för all typ av cancer och det är förstås olika för olika individer också vad man tål och vad som passar.
Jag har en bra plan nu från den duktiga smärtläkaren jag träffat. Det kommer att ta några veckor innan vi har hunnit ställa om all medicinering, men jag tror att chanserna finns för att jag ska få må mycket bättre så småningom. Tack ändå för att du uppmärksammade mig på den medicinen, så kunde jag fråga.

 

Maggan

22 juni 2017 16:05

Jag vill önska dig en fin midsommar och att du fått lite ordning på kortisonet Ta ett djupt andetag och ta in midsommaren med alla dina sinnen Det ska jag försöka Varm midsommarkram från Maggan

Helena Lundbäck

22 juni 2017 18:38

Tack kära du!
Varm kram och glad midsommar!

 

Anna

17 juli 2017 12:38

Smärta i ryggraden är fruktansvärd:( Jag har hört om ett företag som håller på och tar fram en produkt just för behandling av sekundär skelettcancer. Bra att det forskas i det.
Scandinavian ChemoTech heter bolaget. Vi får hålla tummarna för att de lyckas!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...