Jag har så fina vänner. Och jag har skrivit till dem/er, pratat i telefonen med dem/er, varit på bio, på middag, på lunch och träffat några av dem/er. Och min familj har jag umgåtts med i omgångar. Och jag är så lycklig för att jag har allt detta fina. Men o vad det kostar på krafterna. Trots att det gör mig så lycklig blir jag så trött att jag gråter av utmattning när jag tagit mig hem till mitt hem där mannen, katten och hunden finns. Och alla grannar/ vänner på hemmaplan.

Livet! Det är det som pågår! Nu. Och nu.

Cancern och behandlingarna tar på mina krafter. De/ni som möter mig säger att jag ser så pigg ut. Och visst - jag är pigg, i stunder. Ibland på kemisk väg. Medicinerna, kortisonet tiltar upp mig. Jag blir speedad. Kinderna rodnar. Jag kan inte sova.

Mitt i natten - när jag ändå inte kan sova:

Röda kinder,

trötta ögon
Svårt att sova
Av kortison ...

Illamående
Klump i halsen
Konstig hunger
Trots kortison

Håret tunnas
Sår i munnen
Blod i näsan
Av cellgiftskur

Humör så ojämnt
Värk i bröstkorg
Ständig svaghet
Med kronisk cancer

Var är gnistan?
Vart gick lusten
Hur bli lycklig
Med sin cancer ...

Du som ser så pigg ut
Skönt att du är bättre
Tänk sån tur du har!
Som lever trots din cancer

Nu är du väl frisk?
Ska du inte jobba?
Härligt att du orkar
Jag såg att du var pigg!

Jo vissa stunder känns bra
Men jag är inte frisk ändå
Ini mig lurar deppan
Och metastaserna är kvar.
/HL

 

Siri

26 februari 2016 19:43

Kärlek! ❤️❤️❤️

Helena Lundbäck

26 februari 2016 21:00

Fina du!

 

Britt-Marie

26 februari 2016 21:27

Skickar tröstekramar. :-)

Helena Lundbäck

27 februari 2016 16:30

Tack!

 

Maggan

27 februari 2016 16:08

Kära Helena.....genom din poesi har du fått fram precis som det kan vara . Känslorna, när man har en sjukdom som ständigt gör sig påmind. Därför är orden så viktiga och du som har skrivandets gåva och kan uttrycka så att vi andra förstår. För vi är dåliga på att kunna ta emot sjukdom, helst ska allt vara så glättigt och att ha en perfekt yta att visa upp. När det viktigaste kanske är att prata om mer ”allvarligare”, mänskliga saker som drabbar oss. Man frågar hur det är när man träffas och man säger att det är bra, fast det kanske inte är så bra och att mår dåligt just då. Och att människor tycker att man ser så pigg ut när man inombords känner något helt annat. Det kanske är ett sätt att muntra upp eller att man vill slippa tala om sjukdomen. En rädsla, jag vet inte. Jag märkte att jag själv sa så till en i min närmaste omgivning då han fått cancer. Cellgifter som han fick skjuta upp gång på gång p.gr.a usla värden. Men när jag såg honom så sa jag –Du ser så pigg ut....för han såg pigg ut då jag väntat mig att han skulle vara i mycket sämre skick. Är man medveten om att det tar hårt på krafterna när man ska göra lite vanliga roliga saker, så kanske det känns lättare att acceptera och veta att efter vilan så känns det bättre igen. De röda kortisonkinderna och det nästa maniska beteendet, det hyperaktiva, svårt att sova, svårt att komma till ro. Jag känner igen det så väl. Det var lite av mina tankar som din fina ”prosa” gav upphov till....
Tack och Kram från Maggan

Helena Lundbäck

27 februari 2016 16:32

Kram!

 

Mela

27 februari 2016 17:50

Jag berörs djupt in i hjärtat. Så svår balans, både för dig och dem du möter, gissar jag. Du sätter ord på det många känner igen sig i, tror jag, även de som inte har en så svår sjukdom som du har. Det här att många inte vågar möta det som faktiskt ÄR. Rädslan är för stor och jagar iväg risken det innebär att känna de mer jobbiga och svåra känslorna. Risken att känna livet och livets mer smärtsamma uttryck. Tack, för att du delar. Med värme
/ Mela

http://https://melasresafortsatter.wordpress.com

Helena Lundbäck

27 februari 2016 18:12

Tack för fin kommentar!

 

Eva H

28 februari 2016 11:25

Varma vänskapskramar! :-) <3

Helena Lundbäck

28 februari 2016 16:07

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...