Idag kom världens finaste bud till mig med hälsningar från en underbar och kär familj. Tack lilla Nalle och tack fina avsändarna! Han får flytta in i fönstret där blommor, teckningar, kort, presenter och en kärleksmaskot redan tagit plats.

 (Kärleksmaskoten syns tydligare om du klickar på bilden!) Den har en av mina döttrar gjort till mig. Ja nog har jag tur med så många kära som tänker på mig. Livet pågår utanför mitt fönster och både glada och sorgliga nyheter når mig. Själv är jag inte så i form just nu att jag orkar engagera mig som vanligt, men ni ska alla veta att mitt hjärta klappar varmt för er som läser min blogg, peppar mig och intresserar er.

Tidigare var jag orolig för att magen inte kom igång, men idag har jag fått släppa den oron. Nu är det full fart i stället. Personalen här säger att jag får räkna med att kroppen kommer att krångla länge. Det blir bra dagar och dåliga dagar. Inget att vara ledsen för, så är det bara efter en sån här traumatisk behandling som jag gått igenom. Idag har jag också börjat med en penicillinkur, eftersom jag fått urinvägsinfektion. Sånt är läget.  

Jag sov länge efter den långa morgonproceduren med dusch, omläggning sv förband på såriga magen, påklädning med stödstrumpor och korsett och därefter frukost. När jag vaknade vi lunchtiden kände jag att jag måste aktivera mig, så att jag inte deppade ihop. Jag bestämde mig för en promenad i korridoren. Fick upp farten rätt rejält och började räkna minuter. I hela 15 minuter orkade jag traska på! Bra gjort efter bara en vecka sedan operationen. Sedan bytte jag till uteskor och tog på mig en jacka och satte mig en stund i solen utanför kliniken. Mmm....

 

Lisa Olveby

19 september 2012 20:46

Du är en otrolig kämpe, beundrar dig för din kämparglöd. Massa styrkekramar till dig.

Helena Lundbäck

19 september 2012 20:47

Tack Lisa!

 

Renee

19 september 2012 20:51

Hej Helena!
Du skriver så bra, tycker jag. Jag känner igen så många saker som du beskriver i din blogg. Såg idag att du fått en fin nalle, jag fick också en nalle efter min operation, en änglanalle vid namn Melissa, som fortfarande hänger i en krok här i mitt vardagsrum. Jag opererades på Akademiska av Dr Mahteme och hans team i november 2011, man hade efter en blindtarmsoperation på Södersjukhuset upptäckt att jag hade en tumörsjukdom i buken som heter Pseudomyxoma Peritonei. Jag känner igen det allt det du skriver om, förutom att jag ganska snart efter operationen fick en känslomässig reaktion där jag pendlade mellan skratt och jättemycket gråt. Som tur var blev jag mycket väl omhändertagen av teamet, kan föreställa mig hur ångestfyllt det hade varit att vara på ett sjukhus i ett annat land. Personalen ägnade mycket tid åt att prata om att det var helt normalt att reagera efter ett så stort ingrepp. Precis som du var jag uppe och hasade mig fram i korridorerna så snabbt det gick.
Nu ikväll, läser jag om att din mage har kommit igång. Nu efteråt kan jag le igenkännande, men minns att det inte var så roligt där och då. Men det blev bättre, även om det fanns stunder då jag inte trodde att det någonsin skulle bli bra. Nu är jag tillbaks till vardagen sedan i våras. Tänker ofta med tacksamhet på Dr Mahteme och hans team.
Krya på dig Helena! Fortsätter att läsa om dig och skickar ett bidrag till insamlingen till din operation, du gjorde helt rätt val!

Helena Lundbäck

20 september 2012 04:40

Tack kära Renée för fint brev och stöd!
Jag har också pendlat hår och gråtit mycket. Det är en stor kris att gå igenom. Man ska vara så tapper fastän döden och livet kampar med varandra. Personalen är fantastisk och hjälper mig när jag dippar och deppar.

Lyckan att ha fått livet är fantastisk, men vi vet ju inte om sjukdomen vill knacka på igen ...
Stora kramar till dig!

 

Berit

19 september 2012 21:55

Hej! Otroligt vad länge du orkar gå! Jag gick två korridorer till andra avd. där jag åt frukost. Då tyckte jag att jag var duktig! Känner precis igen det med magen och springa på toa! men klarade mig från urinvägsinf. Nån fin nalle fick jag inte heller:( men jag hade också många som tänkte på mig. Många kramar Berit

Helena Lundbäck

20 september 2012 04:32

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...