Å ena sidan är jag glad att operationen äntligen blev av, efter min långa kamp att få den, och att den gick bra. Å andra sidan kommer tomheten, rädslorna och sorgen och ger sig tillkänna nu. Jag är skör och börjar lätt gråta mitt i lyckan av att leva. Kanske är det svårt för den som aldrig varit drabbad av detta att förstå att den sjuke inte bara kan glädjas åt framstegen utan också känner sig rädd och ledsen. Det är en stor kris att bli drabbad av en så fruktansvärd sjukdom. Att vara så nära döden och att bli räddad, men fortfarande inte veta hur länge kroppen och behandlingarna ska lyckas mota sjukdomen i grind.
Om några dagar åker jag hem och sedan ska det inte hända något särskilt på många veckor. Jag ska ta sprutor i benet morgon och kväll, ta min medicin, använda mina stödstrumpor och min korsett, lägga om mina sår och hoppas att magen inte beter sig alltför onormalt. Sedan, efter några veckor ska stygnen tas. Och så blir det att vänta på besked om det ska bli ny cytostatikabehandling eller inte under några månader.
Sedan kommer kontrollerna med jämna mellanrum. Har cancern hållt sig borta eller inte?
Det är en lång väg tillbaka och en knagglig och osäker sådan. Svårt därför att bara vara glad och hoppfull. Jag måste få pysa ut lite av min rädsla någonstans också. Men jag ska banne mig försöka leva på medan det går. Allt vad jag orkar!
Ingela
20 september 2012 16:04
Tror mig känna igen vad du går igenom!! Pys på du!!! Det är ett måste när man drabbats av svår sjukdom!! Hela familjen behöver pysa ut sin oro och rädsla! Ingen som inte varit med om det kan förstå vilka känslor som sätts igång! Jag gjorde en stor bukoperation -08, och har sedan dess levt med denna känsla. Har bara varit utan cytostatikan korta perioder. Den är mitt livselixir!
På något underligt sätt rullar dagarna på och man hittar ett sätt att förhålla sig till det. Ibland rasar man ner i svarta hål, och vill helst bara tro att allt är en mardröm! Man kravlar ut i ljuset igen, och försöker att må så gott det går i stunden.
När jag läst tillbaka i din blogg så har du ju gjort detta hela tiden! Snart orkar du gå små rundor med din älskade hund igen!!! Och du hittar din styrka igen
Kram till dig och din familj!!
Helena Lundbäck
20 september 2012 18:03
Tack för de tröstande orden!
Kram Ingela!
Maggan
20 september 2012 19:53
Hej Helen ! jag tror jag förstår hur du känner. Ena stunden hoppfull och nästa rädd och osäker. Det är en naturlig reaktion. Så har man det där där hotet över sig hela tiden. Men jag har har bestämt att försöka att tänka bort hotet. Jag orkar inte gå och bekymra mig varje dag. Jag ser och tänker mig som frisk. Idag har jag fått min första cellgiftskur och jag känner inget än. Jag får ta det när det kommer. Min operation var inte så stor som din men ändå allvarlig och med lite oviss utgång. Vi kämpar på, en dag, en stund i taget, ett litet steg mot ett bättre liv. Det tror vi på !!!
KRYA PÅ DIG....men det är jätteviktigt att leva ut de där jobbiga känslorna när de kommer, efter en stund så känns det alltid bättre.
Stor Varm Kram
Maggan
Helena Lundbäck
21 september 2012 06:59
Ja, det är så det känns. Men vi kämpar. :-) Kram!!!!
Marie M
20 september 2012 21:09
Hej Helena! Jag läser och gläds med dig att du gör framsteg, men känner också sorg över vad du har igenom och hur tappra alla är inklusive dig! Jag har ingen erfarenhet av sjukdom men däremot av sorgearbete! Det är som jag ser det en sorg att förlora sin hälsa och en väg att gå för att våga tro på att allt ska ordna sig! Läste på ett vykort att "livet är som en brustablett, det löser sig"! Känns fint att tänka så! Det är härligt att höra att du får sådan fin omvårdnad och att din familj och vänner finns runt dig! Jag skickar också en stor Styrkekram! Marie M
Helena Lundbäck
21 september 2012 07:08
Sorgen finns där absolut, så du vet nog lite om vad det handlar om. Men visst är det så att allting ingår i livet, alla känslor tas i anspråk, ibland mer än annars. Den var bra den där raden om brustabletten. :-) Jag har en annan som i förstone kan tyckas grym, men egentligen går ut på samma sak: Det är ingen ide att oroa sig, det ordnar sig aldrig.
Och det är väl så att man kan låta känslorna komma men sen fortsätter ju allt oavsett. Det är inte till hjälp att fastna i katastroftänkandet. Jag försöker leva på. Kram,
Renee
20 september 2012 23:26
Jag tyckte att det var konstigt men skönt att komma hem efter mer än tre veckor på sjukhus. Och en sån normal sak som att hasa sig ut med hunden runt kvarteret blir ett mål och ett mått på framsteg. Det finns bra och dåliga dagar. Tröttheten slår emot en som ett oväntat knytnävsslag då och då. Det är bara att hänga med. Så småningom kommer vardagen och det riktiga livet tillbaka. Det var i alla fall det jag längtade efter. En normal vardag. En
Helena Lundbäck
21 september 2012 07:12
Ja, det blir skönt att komma hem, och säkert konstigt också. Att vara så trött. Det får ta tid, men jag ska försöka hitta det normala och det roliga i tillvaron, så att inte allt blir sjukdom. På sjukhuset blir man ju lite reducerad som person, men hemma kanske man kan blomma ut lite mer.
teresa
21 september 2012 11:43
Kära Helena, här en av mina favorit citat (på engelska, sagt av någon som de flesta har hört talas om): “Strange is our situation here upon earth. Each of us comes for a short visit, not knowing why, yet sometimes seeming to a divine purpose. From the standpoint of daily life, however, there is one thing we do know: That we are here for the sake of others...for the countless unknown souls with whose fate we are connected by a bond of sympathy. Many times a day, I realize how much my outer and inner life is built upon the labors of people, both living and dead, and how earnestly I must exert myself in order to give in return as much as I have received.”
~ Albert Einstein
Du är en sån kärleksfull människa, har gett så mycket av dig själv till andra, och genom din sjukdom nu har du öppnat ännu fler kärlekskanaler... många är med dig nu, det vet du, och ändå trots denna hav av kärlek du befinner dig i, så finns smärtan och rädslan där, så påtagliga och verkliga... Då tänker jag på någon annans smärta och rädsla för över två tusen år sedan, någon som gav uttryck för det mänskliga i vår gudomliga natur: "“Eli, Eli,lema sabachthani?” ?" »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?»(Mt 27: 46) FORTSÄTT att vara MÄNSKLIG, kära Helena, att dela med dig av dig själv...av din enorma styrka men även av dina stunder av svaghet, för då kan vi känna med dig, och det är KÄRLEK, du är KÄRLEK! Tack älskade Helena...
Berit
21 september 2012 18:51
Hej! Man är så skör efter op. och efter beskedet. Jag är undersköterska och har jobbat på sjukhus fast det är länge sen. Förstod ändå inte att jag var allvarligt sjuk innan jag kom in på akuten och kirurgen sa att det var vätska i buken. Då visste jag att det var cancer. Fick diagnosen dagen efter att det satt i bukhinnan. Först fick jag beskedet att det inte gick att operera. MIn erfarenhet av sjukvård liggger mer än 25 år tillbaka. Så trodde jag hade 3-6 mån. kvar att leva. Sen blev jag så glad att jag ändå skulle få en chans. Jag har inte gråtit mycke. Men när jag såg bilderna på dej grät jag. Babisarna utanför avd. (BB) fick mig också att gråta. Min rädsla samlade sig i att jag inte vågade sova på sjukhuset när jag fick dropp. Var rädd att när det tog slut skulle komma in luft. Hjälpte inte att de förklarade så någonstans kommer det ut. Tårar är bra för det är läkande! Jag skulle kunnna skriva massor men nu ska jag packa för vi ska ressa bort över helgen! Ha det nu så gott och jag är så glad över din och Sofias blogg. Det har hjälpt mig så mycket! Kram Berit PS: Igår gick jag för första gånen efter op. med vårn hund som är en dalmatiner och stark som bara den. Men med lite köttgodis i fickan gick det galant. Jag var så GLAD!! DS
Helena Lundbäck
21 september 2012 19:57
Härligt att höra att du kunde gå med hunden igen! Jag längtar till att jag också kan gå med min Valle, men det får dröja lite. Min är megastark. :-) Möjligen kan vi gå promenader helt utan koppel, vi får se.
Önskar dig en fin helg!
Kram, Helena
Ewa Larsson
21 september 2012 19:57
Hej!
Vad glad jag blir av att läsa dina inlägg.Förstår din oro och skörhet.Har själv opererat mina lungor två gånger och har en prick kvar,som en så länge är oskyldig.
Sen blir jag ledsen generad för vårt landsting ska pengarna få styra vilken vård vi ska få.
Men jag är glad för din skull att du orkar så mycket som du gör och att det verkar gå åt rätt håll.
Många kramar Ewa
Helena Lundbäck
21 september 2012 20:02
Tack Ewa! Jag får god hjälp av alla er som sporrar mig. :-) Kan tro att du kämpar med oro också, men önskar dig all kraft!
Kram, Helena
Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...
