Gårdagen var fullmatad. Vilken fredag!

Vaknade ganska stel efter en lång natt i en hård hotellsäng, men det kändes lite bättre efter en varm dusch. Fransk frukost bestående av en bit baguette med marmelad, ett glas juice och en kopp kaffe hjälptes upp på hotellrummet med äpple, vatten och banan som vi handlat igår kväll på Lidl, nära hamburgerstället'

(Klicka på de små bilderna, så blir de tydligare.)

Det regnade till och från, men som tur var höll det uppe när vi promenerade till sjukhuset, efter att ha checkat ut på hotellet. Vi var i god tid för att hinna med alla anmälningsrutiner och jag fick hacka mig fram på min usla franska, eftersom ingen sköterska eller sekreterare kunde engelska. Det var en hel del papper som skulle fyllas i och etiketter som skulle tryckas ut. 

Läkartiden var satt till 12.10 och vi satt på plats i det slitna väntrummet, men efter en halvtimmes väntan, hänvisades vi vidare att vänta drygt en kvart ytterligare, på två stolar utanför doktorns rum. Jag tappade en hel del energi där, men genast jag fick träffa professor Oliver Glehen, kändes det bättre. Han var vänlig, talade engelska och han sa att han skulle försöka bota mig. 

Tyvärr hade han inte fått alla resultat från röntgen och undersökningar skickade från Sverige, men han undersökte mig och jag fick berätta vad jag visste om mitt tillstånd.

Läkaren ville också ha ny röntgen och EKG så snart som möjligt och om det visar sig att jag har svarat bra på cytostatikabehandlingen som gjorts  i sommar och allt ser ok ut, kan han operera mig som planerat. Han berättade att det kan bli två eller tre veckor på sjukhus och därefter ville han att vi skulle stanna en månad eller mer i Frankrike, för att han skulle kunna göra efterkontroller. 

Detta var ny information för oss. Det betyder ju att vi måste tillbringa en stor del av hösten utomlands. Nu gäller det att skaffa hundvakt, någon som vattnar blommor och ser till huset hemma, ordna med post och sedan fixa bra boende och allt annat praktiskt i Frankrike!

Det första beskedet vi fick, var operation i oktober och först en ytterligare cytostatikakur. Men innan vi var klara med all planering hos sekreteraren, kom läkaren in och meddelade att en operation blivit inställd den 19 september, så jag kunde få den tiden istället. Det kändes bra! Att slippa fler kurer. 

Nu blev det bråttom med att planera om alla undersökningar inför operationen. Till sist blev det bestämt att jag ska finnas på plats redan den 13 september, för att de ska hinna med allt. Det är bara två veckor dit!

Jag fick en bunt med papper att läsa igenom innan jag ska tillbaka (allt på franska!) och två lådor näringsdryck som jag skulle ta tre om dagen i sju dagar innan inläggning. (För att inte flygplatspersonalen skulle protestera mot detta extra bagage, förseddes vi  med ett stämplat recept från professorn och ett  intyg från sjukhuset.)

Sedan blev det stressigt värre med väntande taxi och en massa strul med administration vid kassan där jag skulle betala för konsultationen. 

Full fart till flygplatsen St Exupery och så flyg till München och därifrån nytt flyg till ett regnigt Arlanda.  Sjukresetaxi väntade på oss och körde oss ända hem till dörren. Tack för det! 

Trött och lite omskakad måste jag nu försöka smälta all information jag fått och lugna mina känslor. 

Det ska nog gå bra det här ...

 

c73

1 september 2012 11:57

Helena, det är inte klokt att du ska utsättas för det här, när det skulle vara så mycket smidigare att få opereras i U-a hos Matheme!! Går det inte att stämma de ansvariga för det som du utsätts för? Jag tänker på dig och beklagar djupt att vi har så felplacerade personer på maktens stolar. Sjukvården är inte vård längre, den är bara SJUK! Det har Juhlin och CO bevisat. Nej, bort med dem och de fega krakar som springer deras ärende - genast!

 

Marie Wadstedt

1 september 2012 14:07

Hej Helena!

Förstår att det är MYCKET att smälta och ta in, vilken resa! Helt otroligt att detta är den lösning som landstinget förespråkar, även om jag så klart tycker att det är goda nyheter att du får din operation så snart som möjligt.

Kram Marie

Helena Lundbäck

1 september 2012 17:00

Ja, den här resan hade jag aldrig trott att jag skulle vara med om. Den som lever får se hur allt går.

 

Helena

1 september 2012 17:02

Kram tillbaka Marie!

 

Åsa Ersson

2 september 2012 13:58

Helena!
Jag åker till Uppsala på fredag för jag vill hälsa på UCC. Vill du ha hjälp med pappren att läsa etc??? Jag åker gärna förbi dig där du bor om du vill. Många hälsningar från Åsa E

Helena Lundbäck

2 september 2012 16:06

Det vill jag gärna, Åsa! Vad snällt av dig. Jag kan ju komma in till Uppsala också så kan vi träffas där. Vi kan maila varandra vidare. /Helena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...