Idag har jag varit på behandling på Onkologen igen. Vi var många patienter där samtidigt, både inbokade och så flera akuta. Trots det fick jag möjlighet att prata länge med den sköterska som behandlade mig. Hon tog sig tid att lyssna, möta mig, anpassa behandlingen, ge råd och att muntra upp mig. Det känns så bra att få ett så fint bemötande! Tack!

Jag har under åren fått många fina reaktioner på min blogg i form av kommentarer och brev. Det betyder också mycket. Och sedan i somras har jag också fått så fina muntliga och skriftliga tack för min bok ("Jag var lång när jag var liten"), från er som läst den. Det känns så stärkande ska ni veta, att få bekräftelse på hur jag levat, tänkt och skrivit. Själv hamnar jag ibland i tvivel över hur jag valt att göra i olika situationer, men med allt det stöd jag får och vid närmare eftertanke kan jag inte vara annat än nöjd. Och visst är jag fortfarande tacksam för allt jag får, inte minst för varje ny dag som möter mig.

En vän skrev så fint när han läst boken att det jag varit med om och uträttat är så "stort och imponerande", att jag som ung flerbarnsmamma tillsammans med Peter "både varsamt och handlingskraftigt", efter uppbrottet från mitt första äktenskap, vågade skapa en ny storfamilj och att det i boken kommer fram "stora och fina personliga kvalitéer", som tillsammans med min bakgrund och min stora kärlek till Peter, gör att han inte förvånas att jag "har övervunnit både utbrändheten och cancern" och så är det kanske. Utbrändheten har i stort sett läkt ut och cancern får jag fortsätta leva med, den finns kvar i mig, men den har inte "tagit" mig ännu. Jag får visserligen palliativ vård, men med dagens modernare cancervård ska jag kanske istället för att tänka att jag snart är döende, se på mig själv som en "cancerkroniker." Jag blir aldrig helt frisk men jag kanske kan leva länge än trots att jag är sjuk.
  Tack för allt stöd från er alla!