Idag har jag varit på behandling på Onkologen igen. Vi var många patienter där samtidigt, både inbokade och så flera akuta. Trots det fick jag möjlighet att prata länge med den sköterska som behandlade mig. Hon tog sig tid att lyssna, möta mig, anpassa behandlingen, ge råd och att muntra upp mig. Det känns så bra att få ett så fint bemötande! Tack!

Jag har under åren fått många fina reaktioner på min blogg i form av kommentarer och brev. Det betyder också mycket. Och sedan i somras har jag också fått så fina muntliga och skriftliga tack för min bok ("Jag var lång när jag var liten"), från er som läst den. Det känns så stärkande ska ni veta, att få bekräftelse på hur jag levat, tänkt och skrivit. Själv hamnar jag ibland i tvivel över hur jag valt att göra i olika situationer, men med allt det stöd jag får och vid närmare eftertanke kan jag inte vara annat än nöjd. Och visst är jag fortfarande tacksam för allt jag får, inte minst för varje ny dag som möter mig.

En vän skrev så fint när han läst boken att det jag varit med om och uträttat är så "stort och imponerande", att jag som ung flerbarnsmamma tillsammans med Peter "både varsamt och handlingskraftigt", efter uppbrottet från mitt första äktenskap, vågade skapa en ny storfamilj och att det i boken kommer fram "stora och fina personliga kvalitéer", som tillsammans med min bakgrund och min stora kärlek till Peter, gör att han inte förvånas att jag "har övervunnit både utbrändheten och cancern" och så är det kanske. Utbrändheten har i stort sett läkt ut och cancern får jag fortsätta leva med, den finns kvar i mig, men den har inte "tagit" mig ännu. Jag får visserligen palliativ vård, men med dagens modernare cancervård ska jag kanske istället för att tänka att jag snart är döende, se på mig själv som en "cancerkroniker." Jag blir aldrig helt frisk men jag kanske kan leva länge än trots att jag är sjuk.
  Tack för allt stöd från er alla!

 

Jill

8 september 2016 10:20

Hej! Jag tittade runt på nätet om cancer, då min pappa är sjuk i obotlig cancer, och hittade din blogg. Vilken fin blogg du har. Jag kommer att återvända hit. Var rädd om dig. Kram

Helena Lundbäck

8 september 2016 13:35

Tack Jill!
Hoppas att din pappa får bra värd och får ha det bra!
Tack för att du hälsar på här på bloggen. Kram, Helena

 

Inga B

10 september 2016 15:30

Hej Helena,
Jag har läst din fina bok och hade stor behållning av den. Så vackert omslag och så fint skriven. Du är en stor stilist. Fortsätt och skriv!
Många hälsningar från Inga B i Umeå (Tunas matte)

Helena Lundbäck

10 september 2016 23:05

Tack kära Inga! Kul att den gav dig något! Kram!

 

lena

13 september 2016 20:30

Hej!
Ja, det du får är , kanske, den bästa sjukvård i världen, det gör mig väldigt glad! Att sådan finns!!!!!!!!!!!!
Överhuvudtaget är jag glad att det finns enstaka lyckliga människor, som får den vård, som måste bli en självklarhet för ALLA i alla utvecklade länder, därför betalar vi så stora skatter, och tröstar oss med falska förhoppningar om att ALLA får den fina vården när dem blir sjuka..
Själv blev jag Dödligt skadad i vården för 12 år sedan, och får ingen hjälp alls, har 2,5 millioner i skulder för att betala för hjälp utomlands, 16 0perationer, för att kunna existera idag. Jag kunde inte arbeta fram till pensionsåldern, bara 57 år gammal var jag.
Lider oerhört, jag förstår din trötthet, som är som min, man kan knappt gå upp, så hemsk trötthet, och förstås andra svåra besvär, mild sagt. MEN INGEN LÄKARHJÄLP får jag!
4.000 människor dör årligen pga läkarnas fel, och det är OK, 10 ggr flera än dem som dör i trafiken...ÄR DETTA OK???
Ja, du har tur, det är vi mkt glada över, men den hjälpen borde vara en självklarhet!
Du behöver inte TACKA så mkt, det enda som irriterar mig är när du
TACKAR så oerhört mkt.
Men vi då?
Fattiga, sjuka , utan hjälp, änkor, som jag har nu blivit.
Då min man fick ingen hjälp när han ramlade och slog sig i huvudet, och fick lida i 3 år och 2 månader.
Jag har ingen, som hjälper mig här, jag är som du en svensk medborgare, och fick betala mkt höga skatter.
Efter 12 års lidandet skulle jag välsigna döden, som skulle komma
till mig som en vän,
men jag har en son 31 år gammal, sjuk, och utan en enda krona i fickan, vi lever på min lilla pension . Vi två.
Jag tycker väldigt mkt om allt du skriver, förutom att du beundrar den "sjuka" svenska sjukvården. MVH.
Lena.

Helena Lundbäck

13 september 2016 21:48

Ledsen att höra att du inte får den hjälp du behöver.
För egen del känner jag tacksamhet mot livet och mot den vård jag får, den mesta tiden och det är en positiv hållning som stärker mitt mående. Ibland är jag så trött att jag inte orkar något, men så har det blivit att leva med denna sjukdom. Då uttrycker jag min trötthet.
Du får tycka va du vill om vad jag skriver, men jag kommer inte att rätta mig efter vad du tycker. Jag har min rätt att uttrycka mig precis som jag vill och känner, på min egen blogg.
Om du har så mycket att säga om vården och skatterna och livet, föreslår jag att du startar en egen blogg och utvecklar dina idéer där istället.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...