Jag har haft en bra helg med fina barnbarn. Det gjorde mig så himla glad! Men nu är det dags igen! Röntgen imorgon, buk och bröstkorg. Jag vänjer mig aldrig. Det är inte själva undersökningen som är svår, det är livet! Livet som delas upp i röntgen, väntan, resultat, behandling, röntgen, väntan, resultat ... Det tar aldrig slut. Jag är aldrig färdigröntgad. Jag är aldrig färdigbehandlad. Jag är aldrig frisk!

Och rädslan finns där alltid, att cancern har vuxit. Men även sorgen och skuldkänslorna. Det är inte logiskt på något sätt, men jag överväldigas av skuldkänslor som får mig att börja gråta. Skuld över att jag går här med min cancer och kostar pengar ... Jag är ju sjukskriven så jag borde inte tänka som jag gör, men tankarna om att jag "borde" jobba och bidra, kommer då och då. Ändå vet jag ju att det blir alldeles för svårt att sköta ett jobb när jag mår som jag mår, så jag skulle må bäst av att lägga de där tankarna på hyllan. Jag behöver sköta om mig och ta vara på den tid jag har genom att göra det jag gör: vila, göra det jag blir glad av och vila igen.

Det blir värre de dagar jag har smärta. Då är jag känsligare. Men även smärtfria dagar kan jag känna den enorma tröttheten. Jag är så erbarmligt trött på att vara sjuk, att gå omkring här med min cancer, trött på att behandlas och trött på att röntgas och vänta på röntgensvar. Trots detta är jag så klart tacksam för den hjälp jag får. Men gråten och tröttheten kommer ändå emellanåt.

Det är ett drygt jobb att vara kroniskt sjuk i cancer.

Nu ska jag sova. Imorgon är det dags för röntgen igen. Och väntan, ...

God natt alla fina!