För ett år sedan skrev jag här på bloggen att jag inte ville göra andra illa genom min sjukdom. Jag ville inte gå in i sorgen redan, utan känna att jag fortfarande lever. Leva livet och bara möta det som blir.

Det har gått ett helt år och jag är fortfarande inte döende. Det är tre och ett halvt och snart fyra år sedan jag fick veta att jag har cancer. Och jag lever med min cancer fortfarande. Jag lever och träffar dem jag blir glad av. Jag lever och jag gör saker som gläder mig. Men jag går mot döden (som vi alla gör) och sorgen dyker upp i mig och i mina nära, då och då. Det går inte att bortse från att det gör ont att veta att cancern gör allt den kan för att ta kål på mig. 

Jag funderar mycket över hur jag ska "trösta" mina fina barn, barnbarn, föräldrar, min bror, min man och alla andra kära vänner, släktingar och bekanta. Hur ska jag bäst ge något som tack till er alla som stöttar mig. Alla ni fina som jag fått lära känna och möta och älska. Ska jag se ut presenter som minnesgåvor, ska jag skriva varsitt avskedsbrev? Det blir konstigt och svårt och tungt att gå in i dessa tankar. Jag vill fortfarande inte sörja. Därför blev jag så glad när jag kom på hur jag ska göra istället.

Jag ska skriva en bok. Jag ska skriva om hur jag lever och har levt, hur jag tänker, vad jag varit med om, vad jag vill och velat. Det känns så fint att hitta ämnet till den bok jag alltid velat skriva. Nu behöver jag inte konstra till det med valda romanfigurer, spännande intrig och olika berättarperspektiv. Inga avvägningar om politiska vinklingar, språkbehandling, blinkningar till andra litterära verk. Inga prestigefyllda tankar om den ultimata litteraturen. Nej. Nu skriver jag rätt och slätt ner min historia bara. Så som jag tänker på mitt liv och min tid och plats på jorden. Och det känns lustfyllt. Jag hoppas kunna skriva lite varje dag och hinna klart innan jag försvinner, så att ni alla vem som helst som är nyfiken eller intresserad ska kunna läsa. På så vis får jag frid och förhoppningsvis blir det någon slags gåva och tröst för den som läser. Ni får alla läsa samma historia och det är bara något så enkelt som min historia och inget annat. Alla har vi varsin historia och ingen är bättre än de andras. Jag tänker att vi förstår varandra bättre om vi lyssnar till varandras historier. Så jag vill förstå mig själv och jag hoppas att några andra förstår mig  lite bättre också. Det är min mening. Det ska bli så kul att börja skriva.