Tänk dig att du tror att du kommer att dö, därför att cancertumörer växer ohämmat i din kropp. Cellgifterna du har fått biter inte. Du får panik och kämpar allt du kan för att få hjälp, för du vet att cancern måste opereras bort om den inte ska ta över din kropp.

Du vet också att du har en chans att kriga mot cancern och en chans att slippa dö. Du vet att hjälp finns om du får den i tid. Cancerforskare och specialister med lång erfarenhet har hittat modeller att operera och behandla. Du vet att det finns sammansvetsade vårdteam med hängiven vårdpersonal som vill använda all sin yrkesskicklighet och sitt engagemang för att ge dig den vård du verkligen behöver nu. Och det är mycket bråttom!

Och så tänker du dig att i detta känsliga läge möts du av ett stopp. Någon säger att du måste stå i kö och vänta. Någon säger att det är minsann inte bara du som behöver operation. Någon säger att tyvärr har vi inga resurser, inga pengar, inget avtal. Det väntande vårdteamet med specialister får inte chans att hjälpa dig. Någon säger att vi har gjort allt vi kan. Någon säger till dig att du får fortsätta med cellgifterna och att du kommer att få smärtlindring och dropp och tyvärr så får du ingen operation för det är för sent ...

Precis så är det för så många svårt sjuka. Det är tyvärr allt vanligare för patienter med bukhinnecancer fast det inte alls skulle behöva vara så om alla politiker och sjukvårdsledningar kunde samarbeta och ha patienternas bästa framför ögonen. Det skulle gå att rädda så många fler liv om man tog vara på den kunskap som finns och hjälps åt - med de resurser som finns på sjukhus, universitetssjukhus och Uppsala Cancer Clinic. Men alla patienter ska visst inte få hjälp enligt de som håller i pengarna. Sjukhusledningar och politiker räknar bara pengar ...

Då är det inte lätt att vara tacksam patient och känna tillit till sjukvårdledningar och politiker. Då är det inte lätt att bara lägga sig ner och dö. Skulle du inte protestera om det var du?

Och ska vi ha det så här?