Tänk dig att du tror att du kommer att dö, därför att cancertumörer växer ohämmat i din kropp. Cellgifterna du har fått biter inte. Du får panik och kämpar allt du kan för att få hjälp, för du vet att cancern måste opereras bort om den inte ska ta över din kropp.

Du vet också att du har en chans att kriga mot cancern och en chans att slippa dö. Du vet att hjälp finns om du får den i tid. Cancerforskare och specialister med lång erfarenhet har hittat modeller att operera och behandla. Du vet att det finns sammansvetsade vårdteam med hängiven vårdpersonal som vill använda all sin yrkesskicklighet och sitt engagemang för att ge dig den vård du verkligen behöver nu. Och det är mycket bråttom!

Och så tänker du dig att i detta känsliga läge möts du av ett stopp. Någon säger att du måste stå i kö och vänta. Någon säger att det är minsann inte bara du som behöver operation. Någon säger att tyvärr har vi inga resurser, inga pengar, inget avtal. Det väntande vårdteamet med specialister får inte chans att hjälpa dig. Någon säger att vi har gjort allt vi kan. Någon säger till dig att du får fortsätta med cellgifterna och att du kommer att få smärtlindring och dropp och tyvärr så får du ingen operation för det är för sent ...

Precis så är det för så många svårt sjuka. Det är tyvärr allt vanligare för patienter med bukhinnecancer fast det inte alls skulle behöva vara så om alla politiker och sjukvårdsledningar kunde samarbeta och ha patienternas bästa framför ögonen. Det skulle gå att rädda så många fler liv om man tog vara på den kunskap som finns och hjälps åt - med de resurser som finns på sjukhus, universitetssjukhus och Uppsala Cancer Clinic. Men alla patienter ska visst inte få hjälp enligt de som håller i pengarna. Sjukhusledningar och politiker räknar bara pengar ...

Då är det inte lätt att vara tacksam patient och känna tillit till sjukvårdledningar och politiker. Då är det inte lätt att bara lägga sig ner och dö. Skulle du inte protestera om det var du?

Och ska vi ha det så här?

 

Anna Haranas

26 januari 2014 09:40

Fy sjutton for svensk sjukvard. En gang i tiden sa var den bast…..vad har hant?

Helena Lundbäck

26 januari 2014 17:17

Ja Anna, visst undrar man! Jag tror att all vårdpersonal så gärna vill rädda liv och vårda, men de ges inte möjligheter att göra det på det sätt och i den utsträckning som det skulle behövas. Det verkar vara ett stort strukturellt bekymmer i den svenska sjukvården då man inte kan nå fram till dem som behöver vården.

 

ivan

27 januari 2014 01:51

Jag såg att du hade blivit erbjuden operation i Frankrike, gjorde du den där? Jag har själv blivit behandlad 2 gånger i Frankrike och är mycket nöjd.

Helena Lundbäck

27 januari 2014 08:33

Hej Ivan!
Jag och min man var nere i Frankrike på en tid vi blivit kallade till inför operationen. Vi träffade läkaren, som säkert var duktig, men det verkade alltför jobbigt att ligga på sjukhus där en lång tid. Framför allt eftersom jag inte förstod franska tillräckligt bra och min man inte alls. När vi kom hem igen tog vi kontakt med UCC - Uppsala Cancer Clinic - hemma i Uppsala och frågade om jag kunde få operation och vård där istället, även om jag inte hade remiss dit. Det gick bra och jag fick hjälp av många människor som samlade in pengar till mig för att jag skulle betala operationen själv, när landstinget inte ville betala. Fantastiskt skönt att få en så fin vård hemma i Sverige. Det skulle alla som behöver få tycker jag. Med remiss.

 

ivan

27 januari 2014 10:24

Hej Helena,
Jag är mycket glad att du fick den gjord! Håller med att det kan vara jobbigt att ligga en längre tid i Frankrike. Jag kan själv endast "gymnasie-franska" och det är inte alltid helt lätt att göra sig förstådd. Dock behövde jag inte vara inne mer än 1 resp. 2 dagar vid mina behandlingar. (Min fru kan inte heller franska.) UCC borde givetvis få göra ingrepp. Problemet är givetvis större än så, för även för ingrepp som UAS kan göra så är det köer, ofta långa (för långa). I vilket fall, jag är glad att du fick operationen gjord vid UCC! (Hittade f.ö en intressant artikel om min läkare, Peter Nygren, på din blogg. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...