Varför bloggar du om cancer? Den frågan fick jag av en reporter häromdagen.

Ja, det kanske är en befogad fråga. Det kanske inte känns naturligt för alla att dela med sig av sina tankar och känslor när man blir svårt sjuk. Men för mig blev det viktigt. Jag behövde skriva för att samla mig. Och för att klara av all väntan som upptar så mycket tid när man drabbas. Väntan på undersökningar, provsvar, behandlingar, resultat, operation. En på många sätt fullständigt surrealistisk tillvaro.

Å ena sidan ville jag kunna samla alla mina tankar och känslor på bloggen, å andra sidan var jag medveten om att vem som helst kunde gå in här och läsa, inte bara mina nära och kära, så en viss distans har ibland infunnit sig: Är det för privat? Har jag gått in på för många detaljer? Ska jag avsluta bloggen nu när cancern tycks besegrad? Det är ju frågor som jag ställt mig.

En funktion som bloggen ändå har haft och har för mig, är att jag kommit i kontakt med så många vänliga och stöttande människor. Friska såväl som sjuka. Några har också blivit nya vänner som jag har följt på deras bloggar.

Att följa andra som bloggar om sin cancer, har gett mig viss samhörighetskänsla. Men det har också varit tungt att följa dem som "bloggat sig ända in i döden". Fast jag vet att bloggandet har hjälpt dem att hålla hoppet uppe.

Kanske är svaret att jag bloggar om cancer för att skapa nätverk, samla kunskap och känna mig mindre ensam i kampen mot den stora grymma fienden cancer.

Att det i mitt fall, med min typ av cancer, sedan blivit en blogg där kampen för att också få rätt vård fått ett så stort utrymme, det visste jag inte när jag startade. Men det har sannerligen blivit en riktigt stor kamp. En svår kamp dessutom, som jag gärna hade sluppit. När man är svårt sjuk och nära döden, ska man inte behöva kämpa för att få den vård som finns. Man har ju nog med sin ångest inför sin sjukdom. Då är man inte hjälpt av att behöva möta prestigefyllda maktmänniskor, som vill neka en den bästa vården.

Att jag fortsätter blogga här, då och då, handlar nu om att jag vill kämpa för att mina cancerdrabbade vänner och medmänniskor ska kunna känna hopp och för att de ska få tillgång till den fina vård som finns. Kan jag påverka opinion och makthavare den här vägen, så vill jag försöka.

Vem vet vem som drabbas av bukhinnecancer imorgon? Det kan vara jag igen och det kan vara du! Då vill vi inte hamna i ickevård eller bli försökskaniner hos nybörjare. Då vill vi ha hjälp av den specialistklinik som kan detta bäst - Uppsala Cancer Clinic. Så jag vädjar fortfarande till beslutsfattarna: Teckna avtal!

Många av mina vänner har liksom jag haft cancer. En behandlas för sin cancer just nu. Andra väntar på att behandlingen ska starta. Några har behandlats klart, och går på kontroller. Andra har blivit helt friska.

Och några får återfall. Att få återfall är det mest skrämmande. Då vet man att cancern kämpar på för att försöka ta över igen. Och inget är längre lugnt.

Nu har två av mina bloggvänner drabbats av återfall. Jag skickar er all kraft och all styrka jag kan tänka fram. Önskningar om lyckade behandlingar. Kärlek. Hopp. Må ni ha turen att vinna över den grymma sjukdomen!