Varför bloggar du om cancer? Den frågan fick jag av en reporter häromdagen.

Ja, det kanske är en befogad fråga. Det kanske inte känns naturligt för alla att dela med sig av sina tankar och känslor när man blir svårt sjuk. Men för mig blev det viktigt. Jag behövde skriva för att samla mig. Och för att klara av all väntan som upptar så mycket tid när man drabbas. Väntan på undersökningar, provsvar, behandlingar, resultat, operation. En på många sätt fullständigt surrealistisk tillvaro.

Å ena sidan ville jag kunna samla alla mina tankar och känslor på bloggen, å andra sidan var jag medveten om att vem som helst kunde gå in här och läsa, inte bara mina nära och kära, så en viss distans har ibland infunnit sig: Är det för privat? Har jag gått in på för många detaljer? Ska jag avsluta bloggen nu när cancern tycks besegrad? Det är ju frågor som jag ställt mig.

En funktion som bloggen ändå har haft och har för mig, är att jag kommit i kontakt med så många vänliga och stöttande människor. Friska såväl som sjuka. Några har också blivit nya vänner som jag har följt på deras bloggar.

Att följa andra som bloggar om sin cancer, har gett mig viss samhörighetskänsla. Men det har också varit tungt att följa dem som "bloggat sig ända in i döden". Fast jag vet att bloggandet har hjälpt dem att hålla hoppet uppe.

Kanske är svaret att jag bloggar om cancer för att skapa nätverk, samla kunskap och känna mig mindre ensam i kampen mot den stora grymma fienden cancer.

Att det i mitt fall, med min typ av cancer, sedan blivit en blogg där kampen för att också få rätt vård fått ett så stort utrymme, det visste jag inte när jag startade. Men det har sannerligen blivit en riktigt stor kamp. En svår kamp dessutom, som jag gärna hade sluppit. När man är svårt sjuk och nära döden, ska man inte behöva kämpa för att få den vård som finns. Man har ju nog med sin ångest inför sin sjukdom. Då är man inte hjälpt av att behöva möta prestigefyllda maktmänniskor, som vill neka en den bästa vården.

Att jag fortsätter blogga här, då och då, handlar nu om att jag vill kämpa för att mina cancerdrabbade vänner och medmänniskor ska kunna känna hopp och för att de ska få tillgång till den fina vård som finns. Kan jag påverka opinion och makthavare den här vägen, så vill jag försöka.

Vem vet vem som drabbas av bukhinnecancer imorgon? Det kan vara jag igen och det kan vara du! Då vill vi inte hamna i ickevård eller bli försökskaniner hos nybörjare. Då vill vi ha hjälp av den specialistklinik som kan detta bäst - Uppsala Cancer Clinic. Så jag vädjar fortfarande till beslutsfattarna: Teckna avtal!

 

Gunnel E

22 september 2013 19:38

Fortsätt att blogga!
Du ger tillvaron att drabbas av cancer ett ansikte. Genom att beskriva ett förlopp från att drabbas till att bli behandlad - få recidiv och få hjälp med behandling som har effekt. Du skapar hopp. Genom att sätta ord på en diagnos/ett livstillstånd, som är laddade och många har svårt att tala om visar du på att vi oavsett om vi är drabbade behöver tala om detta. Om en individ drabbas, berör det så många i individens omgivning. Dessutom i tider då ansvariga för sjukvården börjar ifrågasätta vilken vård som kan erbjudas och t.o.m nekar till en vård som är omtalat effektiv och den bästa vården - då behöver alla hjälpas åt att höja rösten oavsett om man är drabbad eller inte. Det måste bli slut på den maktkamp som nu pågår och skapar misstro. Vi måste kunna lita på våra sjukvårdsansvariga och politiker att de står på patienternas sida.

Helena Lundbäck

22 september 2013 20:20

Tack Gunnel för dina ord! Ja jag fortsätter blogga så länge det känns meningsfullt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Helena somnade stilla och lugnt in i natt. Det blev som hon själv hade önskat, hon fick dö hemma med familj och vänner hos sig. Peter och familjen.   Helena ville hälsa till och tacka alla som läst och följt bloggen. Ni alla har gett henne så myc...

    Jag får blod idag, två påsar.  Det blir bra, hoppas jag. Förhoppningsvis ger det mig mer energi. Å vad det vore skönt om der blev så! ...

Jag sover och sover och sover och när jag vaknar är jag aningen förvirrad. Men då jag rest mig upp och skakat av mig sömnen, går det bättre. Jag försöker ta mig en liten nypa frisk luft också var dag. Det blir nog bra det här till sist. ...

Plötsligt är allt förändrat. Min kropp blir allt svagare. Jag orkar inte ta mig upp när jag suttit lågt, till exempel på toaletten. Jag är trött och blir lätt andfådd, bara genom att gå mellan sängen och badrummet. Jag kan inte längre ta mig ut på eg...

På morgonen vaknade jag som vanligt och tog min medicin, sedan vilade jag och somnade. Efter en en stund fick jag en hostattack som gav mig så ont i bröstet. Jag hade svårt att få luft och kände mig som om jag skulle drunkna. Men jag klev upp ur säng...