För ett år sedan var livet mycket konstigt för mig. Jag hade fått veta att anledningen till mina buksmärtor, då jag behövt åka ambulans till Akuten så många omgångar, var tarmcancermetastaser som växte i min buk. Och jag svävade i ovisshet om jag skulle få den vård jag behövde, för att ha chans att överleva. Jag började kämpa ...

Det var en konstig vår och sommar fram till september då jag till slut kunde opereras, vårdas och räddas till livet, hos det fantastiska UCC.

Och nu, våren och sommaren efter, väller minnena upp. När tulpanerna slår ut, när trädgårdslandet ska rensas, när det blir skolavslutning, när midsommarafton närmar sig ... Allt som sker nu, jämför jag med hur det var då.

Det är dubbla känslor. Jag balanserar mellan glädje och gammal rädsla, men tänker att allt är bra nu och jag vill fortsätta att vara frisk.