Jag pratade med en vän idag. Vi talade om cancern, om hur den påverkat oss. Hur vi blivit skörare och kanske samtidigt starkare. Hur vi blivit mer närvarande i livet, men tröttare. Hur vi blivit tacksamma för behandlingen vi fått, men också rädda att sjukdomen ska komma tillbaka.

Det går upp och ner. Jag är glad att få mer tid att leva på, men samtidigt finns oron alltid med mig någonstans i bakgrunden. Det är som om man mist en oskuld ... Nu vet jag hur nära döden kan vara. Men också hur viktigt livet är!

Alltsomoftast fungerar allt bra. Och dessemellan svämmar gråten upp till ytan. Jag andas djupt och så är balansen där igen. En stund till. Livet pågår och är gott ...

Så är det för mig att leva med en behandlad cancer.