När jag nu behandlas intravenöst med cytostatika, dyker det upp en del jobbiga och en del mest lustiga biverkningar.

Som att jag inte kan ta i kalla saker eller doppa händerna i kallt vatten. När jag öppnar kylskåpet och ska plocka ut havremjölken och smörpaketet, måste jag ha fingervantarna på.

Och jag kan inte dricka kalla drycker, eftersom halsen drar ihop sig och "krampar". Så det blir mest té, uppvärmd havremjölk eller varmt vatten som jag dricker mig otörstig på nu. Skålar med dig läsare, i mitt varma vatten!

Det här med att skriva om cancer … det är inte lätt.

Jag både vill och vill inte. Jag tänker att det är i och för sig inte så konstigt att jag reagerar så, eftersom jag självklart inte vill ha ett skvatt med cancern att göra. Jag har ju redan opererat bort en stor tumör i tjocktarmen förra hösten. Och gått på cytostatikakur hela vintern och våren, medan jag jobbat halvtid och njutit av att jag haft tur och snart skulle bli frisk.

Jag vill vara klar med cancern. Jag vill inte vara sjuk igen. Jag vill inte behöva kämpa. Jag vill inte dö! Men nu är det så oundvikligt att jag har cancer. Inte bara i första stadiet med goda möjligheter att bli helt frisk, utan nu i fjärde stadiet, med fullt av metastaser i bäckenet och med växande mage. Då är det inte lika lätt att hålla modet uppe alltid. Inte lika lätt att leva på som vanligt och vara sådär stark som jag kanske skulle vilja vara. (Eller vilja visa upp?) 

Jag tvekar om att skriva om symptom och biverkningar av behandlingen, som om jag ville skona läsaren. Ingen vill väl veta om hur jobbigt det är? Någon sorts skam har jag väl …

Men å andra sidan kan det vara bra för mig att skriva av mig mitt i min kamp. Jag ska föröka göra det på den här bloggen. Och förmodligen kommer jag också att skriva om en del annat som dyker upp i livet. Medan det fortfarande pågår.