Hemma igen. Ligger på soffan, under pläden och läser lite. För säkerhets skull står ett galler som skydd intill mig, ifall Valle skulle få för sig att hoppa upp till mig och mysa lite. Jag har ingen lust att få 40 kilo hund och hårda  hundklor mot mitt ärr på magen. Lite skör känner jag mig allt, med alla agraffer på rad från bröstben till blygdben. Jag är perforerad och hophållen med klamrar! Ser ut som en räls.

Förkylningsbacillerna lurar också omkring i huset. Min man tvättar sig med handsprit ideligen och får hålla sig på behörigt avstånd han med. Men det är ljuvligt att vara hemma och se något annat än sjukhuslokalerna.

Min ömtåliga mage är sannerligen inte vacker nu och var det heller inte före operationen, men det som är gjort i min mage är vackert: Borttagandet av två och ett halvt kilo cancertumörer! Och på ett så skickligt och tursamt sätt att det gick att rädda ändtarmen, med påföljd att jag slapp stomi även denna gång! Fantastiskt!

(Bara den som vågar klickar på denna bild för att se den tydligare!)

Så här såg min mage ut före operationen. (Knölig och tjock av tumörerna och med det gamla ärret, samt fyra blå prickar som möjliga riktmärken för var stomin skulle kunna placeras, om det visade sig bli aktuellt.

(Varning! Klicka inte på den här bilden om du är känslig. Då får du ärret med agrafferna i närbild.)

Här är magen idag. Fortfarande lite svullen och öm, invändigt och utvändigt. Huden ser blek och sliten ut, med små sår kring ställena där dränen suttit. Jag fick också vätskande blåsor på sina ställen, men allt är torrt nu. Ärret är som synes mycket större denna gång, men stomi slapp jag! Som ett under. Jag har tur som en tokig!