Att leva med cancer, det kan vara att försöka bortse från att man är sjuk och i stället bara leva på. Leva som om man vore frisk, som alla andra gör. Skratta och njuta, se livets goda och göra det som en mår gott av. Men det kan också vara att leva med ångest, att ständigt höra dödsfågeln kraxa och viska på ens axel. ("Snart är det din tur ...") 
För min del går det inte att bortse från den rädslan. Jag väntar ständigt på att döden ska slå till. Jo jag lever med min rädsla. Därför kan jag inte till fullo njuta av allt det goda jag har och får. Det är så sorgligt. Så dumt. Livet skulle kunna vara så mycket bättre, utan den rädslan.

Jag har nu vetat att jag har cancer i sex år. Om jag fått cancern något decennium tidigare, hade jag inte klarat mig så bra som jag har gjort. Då hade jag inte kunnat opereras på det sätt som jag gjort, med en operation som räddade mitt liv. Jag hade inte heller några år därefter fått Avastin tillsammans med cytostatikan. Den har också fortsättningsvis räddat mitt liv och givit mig mer tid att leva på. Cancern som tidigare växte så snabbt, har ändrat karaktär och verkar nu växa långsammare. Men ingen vet riktigt vad som händer i min kropp. För nu kontrollerar vi inte längre om det tillkommit metastaser eller om de jag har blivit fler. I stället får jag mer smärtstillande om jag har ont. Om det sedan går fort eller långsamt fram till dödsögonblicket, det vet vi inte. Jag är glad åt allt smärtstillande jag får, men samtidigt saknar jag kontroll. Jag vill ha kontroll! Jag tror att människan vill ha kontroll. Å andra sidan går det inte att ha kontroll över ett sjukdomsförlopp. Så jag försöker leva på. Leva som om jag vore frisk, som alla andra gör. Skratta och njuta, se livets goda och göra det som en mår gott av.

Men ångesten knackar på ... lite för ofta. Jag kan inte bortse från mitt öde ...