Jag har mått förhållandevis bra ganska länge efter senaste cellgiftsbehandlingarna, men värken har tilltagit under senaste tiden. Jag har haft så mycket smärta att jag knappt klarar av det.

Det är alldeles för fullt och varmt på tåget. Kan inte sitta kvar på sätet, kliver upp, men kan inte heller stå. Sätter mig på huk vid utgången. Bland alla ben, blickar och telefonsamtal. Det går runt i magen och svartnar för ögonen. Några strimmor frisk luft letar sig in. Koncentration. Andas lugnt.

Tänker på hur det var en gång när jag var gravid. Just så här fast utan värk. Då mådde jag illa och var så luktkänslig på spårvagnen i Göteborg. Jag fick kliva av och andas på en hållplats på vägen, under resorna till universitetet. En gång för länge sedan, i en annan tid.

Men nu är det bara vanlig medelåldersvardag. Vardag med sjukdom. Och jag har så ont och håller på att svimma. En kvinna intill tittar på mig där jag sitter på huk och lider. Hon kanske undrar om jag är bakis eller vad det kan vara ....

Jag andas och samlar mig för avstigning. Ska försöka ta mig till jobbet och mina 25 %. En långsam, långsam promenad utmed perrongen får mig att slippa svimningskänslan.

Det där var igår. Imorse klarade jag tågresan bättre. Ingen svimningskänsla, men värken är kvar. På jobbet ringde jag sjukhuset och efter en stund blev jag uppringd av min läkare. Lösningen blir mer medicin! Nu slutar jag med alvedonet och provar med högre dos Dolcontin (som är ett långtidsverkande morfin) morgon och kväll samt Morfin meda och Primperan så snart jag behöver. Det känns skönt. Jag vill verkligen slippa ha så mycket värk. Då kan jag slappna av och blir säkert snällare också.

Hoppas nu att det hjälper!