Det händer att jag stannar upp och förundras över något vackert jag ser. som snökristallerna i solljuset. Livet är märkligt, stort och mäktigt. Svårt att förstå och uthärda ibland och alldeles gränslöst gott andra gånger. Aldrig rättvist. Alltid gåtfullt. Ofta vackert. Ibland så smärtsamt.

Själv har jag haft sån outsäglig tur, trots motgångar så har jag klarat mig och lever vidare. Och jag lever gott. Med hjälp av alla fina människor jag träffat längs vägen och alla kära i min närhet. Det är fantastiskt.

Vi behöver varandra! Och jag vill tro att det finns en mening med att försöka ta sig vidare i motvinden, att söka det goda och att hjälpa varandra. Allt blir så mycket bättre så.

Igår var det en solig och blåsig dag. Snön smälte, centimeter för centimeter och videkissarna tittade nyfiket fram. Själv kunde jag inte låta bli att snedda över de snöiga åkrarna för att få känna solen i ansiktet. Hundarna fick ta i där de sprang fram i snön och snart pulsade jag själv, då skaren inte alls höll och efter en stund blev skorna ganska blöta.

Idag har det varit lika soligt och vackert, men lite lugnare med vinden. I UNT publicerades en insändare av folkpartisten och riksdagsledamoten Ismail Kamil, UCC-affären ger Akademiska dålig PR.

Han skriver bland annat: "Det är inte etiskt försvarbart att neka patienter bästa möjliga behandling. Det är dags att remittera patienterna med omedelbar verkan till UCC i avvaktan på en långsiktig lösning. Vi ska vara tacksamma och stolta över att kunna ta doktor Haile Mahtemes och UCC-teamets tjänster i anspråk. Det är dags att släppa prestigen och sätta patienten i centrum."

Ja. Nog är det dags ...

Den här bloggen börjar bli en samlingsplats för länkar ...

Från början hade jag tänkt mig att jag skulle kunna skriva av mig och reflektera kring livet med cancer, men så blev det mer och mer en kamp, inte bara mot cancern, utan även för rätten för bukhinnecancersjuka att få den bästa vården - vård som i många fall kan vara botande, eller åtminstone livsförlängande och lindrande. Tänk att den kampen ska behöva vara så lång!

Mycket uppmärksamhet har det blivit kring remisstoppet till Uppsala Cancer Clinic - UCC - i media. Jag har fullt upp med att hinna publicera allt som skrivs och sägs i media och jag sackar efter. (Hinner inte vara lika snabb som Google-bevakningarna ramlar in ....) Jobbet och livet tar ju också tid, men jag vill gärna fortsätta att bevaka frågan som fortfarande är mig så angelägen!

I SVT visades ett inslag där Cecilia Wikström krävde samarbete snarast mellan landstinget och UCC.

Och i UNT publicerades en insändare från några företagare häromdagen.

Men vad händer i verkligheten med samarbetet?

Så länge Anna-Karin Klomp litar på att Akademiska sjukhusets nystartade operationsverksamhet ska duga, lär hon varken kunna eller vilja få till ett avtal som ger sjuka patienter möjlighet att komma till de specialister som har långt mycket större kunskap och erfarenhet av denna metod, nämligen Uppsala Cancer Clinic - UCC. Det är ju där kompetensen och kapaciteten finns. Det är ju de som kan hjälpa oss bukhinnecancersjuka på bästa sätt!

Frågan lyfts i media om och om igen. Men när får de sjuka den hjälp de ska ha?

Det här med långsamma processer i sjukvården och märkliga prioriteringar, kan ofta ha med de "prislistor" man jobbar med, att göra. Jo, för det verkar vara så det fungerar om man får tro Maciej Zaremba som skrivit en mycket intressant artikelserie i DN. Han analyserar och sammanfattar hur det ser ut när ledningen styr sjukvården "som en affär". Det är mycket intressant läsnng! Här är fjärde och sista delen i serien: Hur mycket oro tål en människa?

(Del ett, två och tre i serien hittar du här: Den olönsamma patienten.)

Jag märker att jag blir friskare, även i tanken. Nu släpper jag på säkerhetslinorna allt mer och vågar se längre framåt. I förra veckan köpte jag ett årskort på bussen och pendeltåget.

Det som var självklarheter innan jag blev sjuk, tar tid att bygga upp igen, efter sjukdomen. Som det här med att våga tänka framåt.

- Vad ska du göra i sommar? - Var firar ni jul nästa år? - Skulle inte du vilja resa till Indien ? - Vad gör du om tio år? Frågor av det här slaget har känts helt omöjliga att besvara de senaste åren. Men nu börjar jag så smått våga igen. Jag vågar tro att jag ska få vara med ett tag till. Jag vågar drömma lite och låta tankarna leka. Det är en gåva det, att jag vågar och får leva igen. Tack för det!

Jag har varit i Malmö över helgen och haft en fin vårhelg och paus från vardagen. Har suttit på tåget hela eftermiddagen och kom hem sent på söndagen och ser att det är dags att uppdatera bloggen på nyheter från media.

Den 1 mars skrev Vivianne Macdisi (S) en insändare som kommentar på Ludvig Larssons insändare den 24/2. 
"Min uppfattning är att människor inte ska behöva finna sig i att sjukvårdspolitiker skapar sådan oreda på Akademiska att liv sätts på spel!" skriver hon och avslutar sin insändare med en önskan om att uppmuntra "UCC-kirurgen Haile Matheme och hans fantastiska personal att komma tillbaka till sjukhuset och att ansvariga politiker tar ett helhetsgrepp för att förbättra situationen på sjukhuset för både patienter och personal. Vi ska utveckla och inte avveckla Akademiska!" Läs hennes insändare och kommentarerna på den här: Förödande politik får specialister att lämna sjukhuset.

En insändare i UNT idag, av Harald Nordlund ifrågasätter hur landstinget agerar i förhandlingarna med UCC: "Landstinget är svårbegripligt". Han menar att det är tveksamt om förhandlingarna går rätt till.

Och UNT-journalisten Lennart Lindström skriver artikeln "Förhandlingar med cancerklinik pågår", eller som den heter i nätupplagan - Dödläget kan lösas. Även Radio Upplands Upplandsnytt hade en nyhet om Uppsala Cancer Clinic idag: Cancerklinik kan få samarbete med Akademiska sjukhuset. Här verkar det åter som om en lösning är på väg.

Enligt media pågår alltså förhandlingarna igen. Vi får se vad det blir av det hela. Fortfarande hoppas jag att det ska gå snabbare! Det är oerhört pressande och ångestfyllt för de patieneter med anhöriga som väntar på hjälp!