Fyra år idag! Den 12/9 2012 blev den dag då jag opererades för min spridda cancer, som då satt överallt i bukhinnan och på flera av mina organ. Operationen gav mig ny tid, nya dagar att leva på. Och jag lever fortfarande, tack vare operationen och tack vare den vård jag får nu, med Avastin- plus cellgiftsbehandlingar som motar tillväxten av den spridda tarmcancer som nu finns i små härdar i lever, lungsäck, skelett och lite i bukhinnan. Fantastiskt att vi kan få sådan vård!

Idag har jag varit på behandling på Onkologen igen. Vi var många patienter där samtidigt, både inbokade och så flera akuta. Trots det fick jag möjlighet att prata länge med den sköterska som behandlade mig. Hon tog sig tid att lyssna, möta mig, anpassa behandlingen, ge råd och att muntra upp mig. Det känns så bra att få ett så fint bemötande! Tack!

Jag har under åren fått många fina reaktioner på min blogg i form av kommentarer och brev. Det betyder också mycket. Och sedan i somras har jag också fått så fina muntliga och skriftliga tack för min bok ("Jag var lång när jag var liten"), från er som läst den. Det känns så stärkande ska ni veta, att få bekräftelse på hur jag levat, tänkt och skrivit. Själv hamnar jag ibland i tvivel över hur jag valt att göra i olika situationer, men med allt det stöd jag får och vid närmare eftertanke kan jag inte vara annat än nöjd. Och visst är jag fortfarande tacksam för allt jag får, inte minst för varje ny dag som möter mig.

En vän skrev så fint när han läst boken att det jag varit med om och uträttat är så "stort och imponerande", att jag som ung flerbarnsmamma tillsammans med Peter "både varsamt och handlingskraftigt", efter uppbrottet från mitt första äktenskap, vågade skapa en ny storfamilj och att det i boken kommer fram "stora och fina personliga kvalitéer", som tillsammans med min bakgrund och min stora kärlek till Peter, gör att han inte förvånas att jag "har övervunnit både utbrändheten och cancern" och så är det kanske. Utbrändheten har i stort sett läkt ut och cancern får jag fortsätta leva med, den finns kvar i mig, men den har inte "tagit" mig ännu. Jag får visserligen palliativ vård, men med dagens modernare cancervård ska jag kanske istället för att tänka att jag snart är döende, se på mig själv som en "cancerkroniker." Jag blir aldrig helt frisk men jag kanske kan leva länge än trots att jag är sjuk.
  Tack för allt stöd från er alla!

Jag har blivit så stresskänslig igen. Det ska jag försöka göra något åt. Det har att göra med oron för hur det ska gå för mig. Så länge jag kan ta cellgifter och Avastin verkar det gå bra att mota cancern, men jag fasar för den dag då jag inte orkar med fler behandlingar.

Nu har jag i alla fall fått sova bra två nätter och då det känns det genast bättre. Jag ska verkligen försöka leva gott och ha det bra och roligt så mycket jag kan alla de dagar då jag slipper biverkningar. Och när jag nu får behandling var tredje istället för varannan vecka, blir det fler goda dagar.

Läkaren på onkologen ska också försöka få tag i den läkare som behandlar min vänster fot (med injektioner vid hälsenan) och höra om jag också kan få liknande behandling på höger fot. Det skulle kännas så bra om jag fick tillbaka förmågan att gå långpromenader igen. Idag gjorde jag ett försök att knata ut i skogen och (förstås) tyvärr kom värken i fötterna, mest i den högra. Det retar mig.

Och så smet Valle! Han sprang iväg och hälsade på några bekanta i grannbyn. När jag kom hem stod han och en man som tagit Valle hem, utanför vår dörr i alla fall. Tack snälla! Godhet och vänlighet är underbart!

Jag har staplat ved också idag. (Känner mig som Hulken.) Nu ska jag försöka vara "frisk" så mycket jag kan, så länge jag kan. Jag vill känna mig nöjd. Och det finns massor kvar att bära in i vedboden och stapla, så jag behöver inte gå på gym för att träna upp mig.

Efter allt slit unnar jag mig äppelpaj. Peter hade med sig en påse äpplen hem från morgonpromenaden. En annan snäll granne har lovat honom att plocka så mycket fallfrukt han vill. Härligt!

Japp. Jag spottar i nävarna och försöker känna mig glad igen. Nu ser jag fram emot en höst med många dagar utan biverkningar.

Jag fick en kommentar om att jag är så positiv. Det är jag ibland, men sanningen är förstås att det varierar. Då och då är jag riktigt innerligt trött på livet med cancer och orkar inte tänka en enda positiv tanke. Men jag tänker ibland att om jag formulerar mig positivt, så kanske det leder till att jag kan känna mig hoppfull eller glad ändå.

Det finns alltid minst två sätt att se på den situation man befinner sig i. Jag kan till exempel sörja för att jag har haft otur att få cancer, eller jag kan glädjas för att jag fortfarande lever ...

Idag har jag pratat med "min" läkare på Onkologen. Vi bestämde tillsammans att vi ska skjuta en vecka på onsdagens behandling för att få mer tid att återhämta mig på. Jag blir alltså "ledig" hela veckan. Från och med nu ska vi också glesa ut behandlingarna till var tredje vecka i stället för varannan. På så vis kanske jag orkar med cellgifterna och illamåendet bättre.

Att leva med cancer, det är att ständigt tänka på cancern, i alla fall är det så för mig. Egentligen är det ju inte så underligt, då behandlingar och röntgenundersökningar ständigt tar plats i livet. Kanske är det inte så konstigt då att cancern har så stort utrymme. Är den dessutom en cancer som är "obotlig", kräver den ännu mer.

Det skulle vara lättare att leva om jag tänkte att jag lever och allt är som vanligt, men jag drar lätt slutsatsen att det "snart" är dags för cancern att braka loss och ta över, att jag "snart" ska dö. Men ingen vet hur lång tid den tar på sig.

Häromdagen blev jag intervjuad av en journalist från Arbetarbladet, om mitt liv med cancer och om varför jag skrev en bok. Här hittar du artikeln och kan också lyssna när jag  berättar.

Plötsligt svängde vädret om från mulet, mörkt och trist till gassande sol och 25 graders värme. Och jag upphör aldrig att förvånas. Livet med cancer är en resa mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden tänker jag (i det tysta) att nu orkar jag inte längre. Ska det vara så svåra biverkningar på behandlingarna vill jag inte vara med! Snart går jag verkligen mot slutet .... (Jag har just blivit intervjuad kring hur det är att leva med obotlig cancer och stämningsläget gick mot döendemörker ...)

Och så, ett besked gör att allt vänder. Äntligen hittade jag röntgensvaret som jag väntat så på i Journalen på nätet och jag kan knappt tro att det är sant: inga metastaser har vuxit under sommaren och inga har tillkommit. "Väsentligen är status oförändrat avseende skelettmetastasering." Och det står liknande formuleringar kring lungor och buk, t o m har några metastaser krympt av sommarens behandlingar!

Så nu lever jag igen! Jag ska inte dö ännu. Jag har den helt mirakulösa egenskapen att jag vidhäftats med en stor portion tur. Jag ska inte dö ännu ....

På måndag träffar jag onkologen och hör hur hen tänker kring min sjukdom och tidigare och kommande behandlingar.

Trevlig helg alla ni som kämpar mot sjukdom och alla ni som är friska också.

Hur många röntgenundersökningar har gjorts på mig? Jag vet inte längre, men det är många! (Vilken sjukvård vi ändå har!) Alla undersökningar och behandlingar jag fått har förlängt livet på mig! Tack! 

Men jag vet att jag går och oroar mig varje gång när jag väntar på svar från röntgen. Har metastaserna växt eller krympt? Har det tillkommit fler? Kommer det att finnas behandlingar som stoppar tillväxten, eller har vi nått ett stopp? Orkar jag med fler behandlingar? Klarar jag illamåendet? Hur ska allt gå?

Idag var det dags för kontraströntgen igen och jag bad att de skulle sätta nålen i höger arm, trots att det går mycket lättare att sticka i min vänstra arm. Anledningen till att jag försvårar så för sköterskan på röntgen, är att jag har upplevt sådan stickande och svidande smärta när de sprutat in kontrast i vänster arm. Det blev tyvärr ändå smärtsamt idag, även i höger arm. Jag undrar om kroppen slår bakut? Vill kroppen inte vara med mer?

Nå, undersökningen gick bra, bilderna blev bra, sa sköterskan. Så då så ... Men jag måste vänta på svar från röntgenläkare. Och som jag väntar! Varför känns det så svårt?

Visst är det ändå märkligt hur min kropp har orkat!
Först en tarmcanceroperation hösten 2011, sedan 8 (adjuvanta) cellgiftsbehandlingar med Xeloda-tabletter, därefter när mina stora metastaser i buken upptäckts - 4 intravenösa cellgiftsbehandlingar (neoadjuvant behandling) med FOLFOX och därpå den stora bukhinneoperationen med HIPEC i sept 2012. Efter alla dessa behandlingar var jag symtomfri i 1 1/2 år.

Från och med början av 2014 då jag fått återfall med nya metastaser tills nu har jag sedan fått 25 intravenösa cellgiftsbehandlingar med Avastin: Avastin + Irinotecan + 5FU.

Och ärligt talat, efter 2 operationer och 37 behandlingar, mår jag illa! Det är så jobbigt med dessa behandlingar!

Tack och lov har jag bra dagar däremellan.