Det var riktigt jobbigt den här gången. Men nu är det gjort. Jag har varit på PET CT-undersökning på eftermiddagen efter jobbet. Hela dagen har jag fått dricka bara vatten men inget annat och huvudvärken kom smygande då kaffeabstinensen satte in.

Väl inne på "nuklearmedicin" var det skönt att vila först, medan den insprutade lösningen med radioaktivt läkemedel gick ut i kroppen, men när jag senare skulle in i PET-kameran måste jag hålla armarna över huvudet väldigt länge och då började värken bakom revbenen på höger sida på bröstet. Det är där nånstans mellan lever och diafragma som tumören sitter och kanske kommer den i kläm i vissa lägen? Jag började nästan gråta av smärtan och huvudet dunkade samtidigt. Då fick jag stesolid och smärtan avtog lite.

Två och en halv timme drygt tog det. Och nu sitter jag trött i cafeterian på Akademiska sjukhuset och dricker kaffe och äter smörgås. Jag orkar inte gå ner på stan och ta tåget hem utan har ringt till min man, så får han komma och hämta mig. Så får det bli idag.

Och så väntar jag igen på vad läkarna (röntgenläkare, kirurg och onkolog) ska säga om resultatet av undersökningen. Är det en eller flera tumörer? Går det att operera? Ska jag få cellgiftsbehandling? Vad blir nästa steg? Besked lär jag inte få på ett bra tag, eftersom nästa "konferens" är om en vecka och sedan ska jag kallas till läkarbesök för att bli meddelad vad de kommit fram till.

Under tiden jobbar jag som vanligt och försöker att hålla orostankarna på avstånd. Det går bra ibland. Jag vill gärna leva på och försöka njuta av det jag gillar under tiden. Hoppas på mer värmande sol och skratt och glädje. Idag har det varit en kall och snöig 1 april, så allt kan bara bli bättre.

Idag kom kallelsen.
Jag får göra PET-undersökning redan nästa vecka. Det är den undersökning där man hoppas kunna se tumören (eller tumörerna) mycket tydligare. Efter den kan man förhoppningsvis besluta om operation eller behandling.

Det känns skönt att det går snabbt. Tack för det sjukhuset! Bra att min läkare såg till att remissen skickades direkt. Nu kanske väntetiderna inte blir så långa.

Nu sitter jag på tåget och väntar på att det ska ta mig hem. Jag har jobbat min halva dag och det gick bra. Solen skiner och snart får jag gå ut med min hund i vårvädret.

Men luften gick visst ur mig. Och glädjen! Som om jag plötsligt förstod ...

Känner mig sur i magen och i matstrupen. (Har det med cancern att göra?) Är trött i ryggen och har ont under höger bröst och när jag andas djupt.

Mest är jag bara alldeles väldigt ledsen. Det är en sån stund nu.

Jag träffade läkaren på kirurgen idag. De har på CT-röntgen sett ett område på 2-3 cm mellan diafragman och levern, som de tror kan vara en tumör. Nu blir nästa steg en PET-CT-röntgen. Jag ska bli kallad inom de närmsta veckorna. När de sett resultatet på den röntgen, fattas beslut på ett tisdagsmöte, om det går att operera eller om det blir annan behandling.

Jag anade att det var dags. Värken som jag har haft ett tag nu har ju inte gett med sig.
Men det känns samtidigt lite overkligt. Nu är det tredje gången, tredje versionen av min sjukdom: Cancer.3

Försöker smälta beskedet. Och börjar min väntan igen. Väntan på vad som ska hända och hur allt ska gå. Är det bara denna enda lilla knöl, så ska det väl gå lätt att ta bort den. Men om det spridit sig mer kan det ju vara värre.

Jag väljer att tro att det ska gå bra. Hoppas och tror!