tursomentokig

Inlägg publicerade under kategorin Metastaser

Av Helena Lundbäck - 1 maj 2014 14:19

Så här den 1 maj kan jag inte låta bli att vara politisk. Dagens vård är bra men ännu inte tillräcklig och jämlik!


Erik Weiman tycker att man har försökt allt för att få till ett avtal med UCC. Jag säger bara jaså. Konstigt att det inte blev något samarbete då på något plan. Här uttalar sig Erik Weiman i UNT: Privatisering inte alltid rätt lösning.


Karin Dannaeus har skrivit en insändare i ämnet också: Det handlar om människoliv. Och nog är det märkligt att man i detta land inte tillhandahåller tillräckligt antal operationer som motsvarar behovet hos bukhinnecancersjuka? Hur planerar man?


Det finns också en notis i tidningen om att två kvinnor försökt få betalt för den vård de lagt ut själva hos UCC. Det är ju en stor kostnad och självklart vill man ha tillgång till den bästa vården. Men nej. De får inga pengar tillbaka av landstinget.  Läs artikeln här: Kräver landstinget för vårdkostnader.


Själv är jag just nu inlagd på onkologavdelningen på Akademiska sjukhuset.


Min tarmcancer blev opererad 2011. Jag fick metastaser i bukhinnan - bukhinnecancer med utgång från tarmcancern - 2012 och kunde efter många om och men opereras på UCC i september 2012. Efter det kände jag mig frisk länge, men nu har det kommit nya metastaser i bukhinnan, i bröstkorgen och i lungsäcken på höger kroppshalva. Eftersom cancern spritt sig så kan jag inte opereras längre, utan behandlas med cytostatika och Avastin. Jag har haft lite otur med starten här, då jag fick mycket biverkningar. Hoppas bli bättre snart så att jag kan åka hem imorgon och leva som vanligt till nästa behandling om ca 10 dagar.


Jag kanske ska tillägga också att förutom att man minskat på operationsmöjligheter, har man minskat på vårdplatserna. Här på de två onkologavdelningarna fanns förut över 20 platser på varje avdelning. Nu bara 14 per avdelning. Det blir körigt för såväl patienterna som ibland måste ligga i korridorerna och för personalen. Personalen gör ett strålande jobb. Man blir så väl omskött trots de svåra förutsättningarna. Men nog önskar man att det skulle se bättre ut totalt. Att alla fick lika vård. Att alla fick den bästa vården! Att personalen hade möjligheter att klara av allt på ett rimligt sätt utan att slita ut sig.

 

Men sjukhuspolitikerna och sjukhusledningen är i alla fall stolta över sitt sjukhus.


Av Helena Lundbäck - 30 april 2014 12:02

Igår vaknade jag tidigt på morgonen med illamående och tog Primperan för att försöka mota eländet. Men det blev en dag full av kräkningar. Jag kräktes 11 gånger, senaste gången kl 19.35

Nu ligger jag på sjukhuset inlagd sedan igår mitt på dagen. Jag får olika mediciner mot illamåendet, smärtstillande och dropp med näringsvätska. Vi får se hur det går. Kanske att jag kan åka hem imorgon.

Min äldsta dotter kommer snart på besök och ikväll kommer min man.

Hoppas att ni alla har en fin Valborg!

Av Helena Lundbäck - 25 april 2014 15:08

Igen. Trött, trött, trött. Mer värk. Fastän jag tagit medicinen har jag ont. Och är så trött efter dålig sömn förra natten. Kanske blir det så nu igen att vissa dagar blir värre.

Jag har i alla fall haft en bra förmiddag på jobbet. Och handlat födelsedagspresenter till mina kära på stan. Solen skiner och människor går omkring med solglasögon och glasstrutar. Men jag känner mig yr. Det är nog en förkylning som tar ner mig. Jag är lite hes. Det blir skönt att åka hem nu.

Den snälla läkaren ringde igen och berättade lite mer ingående om var alla mina tumörer och cancerhärdar sitter. De är inte jättestora, men spridda på många ställen. Hon tyckte att det var bra att behandlingen ska börja på måndag.

Jag ska också börja med en spruta om dagen igen. Måste ta mig till ett apotek och hämta, om jag nu orkar så trött som jag är. Det är förebyggande mot blodpropp. Eftersom jag har ökad risk för blodpropp kan det vara riskfyllt när man får många tumörer och dessutom ska behandlas med Avastin. Bra att jag får så mycket hjälp som möjligt! Solen värmer skönt. Hoppas att jag mår bättre imorgon!

Trevlig fredag kväll önskar jag alla!

Av Helena Lundbäck - 22 april 2014 21:30

 

Våren är här. Jag njuter så av solen, värmen, barrdoften i skogen, vitsipporna, fågelkvittret, fjärilarna, tusenskönorna, pyttesmå gullvivor och i eftermiddag när jag promenerade i skogen med min hund, såg jag de första kabbelekorna ...


Men det är också som om både vemod och lycka blandas. Tankarna snurrar kring allt fint som är just nu och har varit, alla fina år, allt jag varit med om. Och så dyker aningar fram om att jag kommer att bli sjukare och känslor av sorg över livets förgänglighet kommer över mig.


        

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)


Imorse lämnade jag blodprover på sjukhuset. Jag hade tänkt att det skulle gå ganska fort så att jag bara blev lite sen till jobbet, men jag fick sitta i väntrummet på Akademiska och köa länge, länge, eftersom vi var närmare 40 personer som tänkt oss att komma in på provtagningen vid åttatiden. När jag till sist var klar köpte jag mig en kopp kaffe och en smörgås och gick sedan en promenad genom ett soligt och morgonkyligt Uppsala till jobbet.


Och imorgon bitti blir jag sen till jobbet igen, då jag ska träffa en läkare på Onkologen. Det kommer nog att vara så en tid framöver, att jag får dela tiden mellan sjukhuset och jobbet. Jag har berättat det för alla mina arbetskamrater och chefer, så de är införstådda. 


Nu undrar jag så om det finns någon behandling som hjälper mig. Att cancern inte går att bota är jag införstådd med, men om det finns cytostatika som krymper eller stoppar tillväxten på just min cancer är den stora frågan.


Oron tär på mig en del, men jag tänker att det blir bra att få prata med en läkare om det. Jag har skrivit upp många punkter som jag vill prata med henne om.


På eftermiddagen när jag kom hem kom ett blomsterbud med en vacker bukett till mig.


Tack kära vännen Carina för den härliga solskensbuketten!


Det är dags att gå och lägga sig nu och försöka sova gott, så jag är utvilad och klartänkt imorgon när jag ska träffa läkaren. (Min man följer med mig och lyssnar också han, så att vi inte missar någon viktig information.)


Av Helena Lundbäck - 13 april 2014 22:15

 

Det är svårt att befinna sig i den här fasen. Vi är liksom nybörjare på det här området. Jag har svårt att veta vad jag ska säga, i vilken ordning och när jag ska förbereda mig för allt som ändå ska göras och hur jag ska bemöta alla nära och kära på bästa sätt. Och lika svårt är det för dem. Det enda vi vet är att jag inte blir frisk, att jag kommer att dö.
Idag var en av mina döttrar på besök och vi började prata lite om hur det kan tänkas bli. Det är svårt. Jag skojade om att "det är första gången för mig". Så är det ju också. Jag är liksom oförberedd på att lämna min familj. Jag vet inte hur man gör och hur det blir.


I förra inlägget skrev jag att jag ville leva på och inte börja sörja redan nu. Det är en önskan, men samtidigt fungerar det inte så fullt ut. Jag pendlar mellan oro och lugn, glädje och sorg. Precis som mina vänner och mina nära i min omgivning.


Det ska nog gå bra det här också. Vi försöker klara av detta med. Livet pågår just nu. Ett tag till ...

Av Helena Lundbäck - 10 april 2014 20:47

 

Det är så många, så många som blir ledsna, rädda, oroliga och chockade när man blir sjuk i cancer. Och särskilt när cancern inte längre går att bota. Jag tror att det är bland det värsta vi kan tänka oss. Att behöva avsluta sitt liv i cancer. Och att förlora våra vänner, våra kära, våra barn, våra föräldrar, våra syskon ....


Det jag fått veta nu är att min cancer inte längre går att operera. Och det skrämmer många runt mig. Även jag pendlar mellan oro och lugn. Men jag lever ju fortfarande! Även om jag inte vet hur länge jag får leva eller hur det kommer att bli framöver. Jag vet inte och kan inte svara på hur jag ska må när jag behandlas med cellgifter. Går det att krympa tumörerna? Går det att stanna upp förloppet? Kommer jag att få några eller många månader? Ett eller flera år?


Förmodligen går det inte att svara på i förväg. Jag måste lita på att jag får den bästa vården och att alla gör vad de kan för att hjälpa mig. Mer vet jag inte. Jag får bara möta det som blir.


Det jag vill är att försöka behålla det friska i mig så länge det bara går! Jag vill inte sjunka ner i sorg och depression och ta ut allt elände i förtid. Jag vill träffa mina barnbarn och spela kort med dem och läsa för dem och grädda pannkakor till dem. Jag vill skratta med mina barn och mina vänner. Jag vill njuta av våren och se hur livet spirar och spritter och sprakar. Jag hoppas att jag orkar med att verkligen leva och uppleva hela vägen fram.


Idag har jag pratat med en sköterska på Onkologen på Akademiska sjukhuset, och vi bestämde att jag får vänta med den första cellgiftsbehandlingen till efter påsk. Det är jätteskönt! På så vis får jag påsklov med en stor del av familjen och våra "sambor" på Öland i sommarhuset. Det tror jag blir bra för oss alla.


Jag vill inte att jag och alla omkring mig ramlar ner i sorg-hålet nu.

Det är inte dags för det ännu!  

 

Vårkramar till er alla!   

Av Helena Lundbäck - 8 april 2014 22:58

Vi var hos läkaren idag. Och fick beskedet - det värsta. Cancern har tagit över och den går inte att operera bort denna gång. (Det blev visst "tredje gången gillt" för sjukdomen.)

Två gånger tidigare har sjukvården räddat mig med operationer - först en gång 2011, när jag opererades för tarmcancer och sedan 2012 när jag opererades för metastaser i bukhinnan. Men nu går det inte längre att operera bort de nya metastaserna som tillkommit. Cancern har vuxit till sig för utspritt och sitter för illa till i min bröstkorg. Nu ska jag remitteras till onkologen istället.

Det börjar en ny fas i sjukdomsförloppet. Jag måste acceptera hur det blivit och hitta nya mål och ny glädje mitt i eländet.

Hoppet att bli frisk får ändras till hopp om att kunna må så bra som möjligt under den tid jag har. Leva och ta vara på det som är bra!

Och jag är oändligt tacksam för allt jag fått - ett fint liv, en underbar och älskande familj, fantastiska och kära vänner, ett roligt jobb på en arbetsplats där jag trivs så bra, otroligt mycket stöd och värme från alla möjliga håll och fin vård där jag redan tidigare blivit räddad och fått extra tid att leva på ... Tack! Ja, jag är lyckligt lottad.

Nu ska jag möta det svåra - sjukdom och slutet. Men jag hoppas kunna fortsätta att njuta av allt jag har i livet så länge det pågår.

En dag i sänder! Jag försöker behålla lugnet och tilliten till att jag får all den hjälp och den stöttning jag behöver på vägen. Jag har tur som har en blogg att skriva av mig på, ett jobb, ett hem, ett tak, en säng, en familj, vänner och kärlek. Jag har också tur att jag lever i ett land där de flesta får god omvårdnad. Det är jag så tacksam för. Nu intalar jag mig att allt är bra och allt ska gå bra. Jag tar min medicin och hoppas på att få sova gott så att jag kan orka med en ny dag imorgon. God natt! Vi hörs snart igen.

Av Helena Lundbäck - 3 april 2014 13:11

Jag har börjat ljuga. Eller i varje fall att låtsas. Jag låtsas som om allt är bra. När någon frågar om jag mår bra säger jag jaa, det är bra ...

För det är svårt att berätta. Jag känner mig tjatig när jag kommer med min cancer för tredje gången. (Hur mycket ska folk behöva höra? Hur mycket plats ska jag ta? Det finns ju annat här i världen än mitt hälsotillstånd.)

Eftersom min historia, om hur jag inte fick remiss till UCC sommaren/ hösten 2012, utan måste bekosta den på annan väg blev så medialt uppmärksammad, blev jag som person också lite "halvoffentlig". Alla snälla människor brydde sig om och ville veta hur det gick för mig. Hur har det gått för din mamma, frågar de mina barn? Vad kul att du är frisk säger de till mig.

När insamlingen för min skull täckte en stor del av kostnaderna för operationen på UCC var ju också så många delaktiga. Så visst blir jag glad att så många bryr sig om och visst är det alldeles underbart att Haile Mahteme och hans kollegor på UCC gjorde ett så fint jobb! Jag blev helt cancerfri och kunde börja jobba och leva som vanligt igen. Tack!!!! Det har varit en fantastisk tid. Jag är så glad för den.

Men cancern ger sig inte. Den gör som den vill. Nu har det gått 1 och 1/2 år och den dyker upp på nytt. Och vad händer nu? Eftersom jag inte vet själv ännu, vet jag inte vad jag ska säga när människor frågar. Jag har börjat berätta lite (bland annat här på bloggen), men jag kan inte prata obehindrat om det.

Sanningen är att trots min styrka och mitt hopp om att allt ska gå bra, är jag samtidigt rädd. Rädd för att det väntar en väldigt sjuk tid nu. Jag gillar inte att vara klen och ha ont ...

Förra natten sov jag dåligt. Vaknade mitt i natten och hade svårt att sova. Det gör ont att ligga, ont att andas och jag hittar ingen bra ställning. Det värker både i skuldran, i armen, i sidan och i bröstet. Det hugger till när jag vänder mig. Jag tar värktabletter och bullar upp med kuddar. Det här gör mig så ledsen. Det känns som om min lunga är angripen och jag får svårt med luften. Hur ska det bli nu?

På jobbet idag ringde jag ett nummer som jag fått till kontaktsjuksköterskan på kirurgen. Så skönt att ha fått en sådan! Hon lovade att hjälpa mig med recept på fler värktabletter så att jag ska kunna sova. Och så försöker hon hitta en läkartid så tidigt det går efter tisdagskonferensen i nästa vecka. Å vad det känns bra att veta att de hjälper mig!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards