Nej,det var inte så bra som vi hoppats. Jag är långt ifrån cancerfri.

Den 14 augusti skrev jag bland annat så här på bloggen:

"De ser nu bara en tumör. Den är ungefär tre centimeter och sitter intill levern. Allt annat verkar ha försvunnit! Det syns inget i lungsäcken och i skelettet längre. Så oväntat! Och så underbart! 

Cellgifterna tycks ha fungerat otroligt och oväntat bra. Och nu ringde hon mig nyss och berättade detta. Hon vill att jag ska göra en PET-röntgen för att fastställa om det verkligen bara är en tumör kvar. Den sitter tydligen illa till och går förmodligen fortfarande inte att operera, men om det nu bara är en tumör kan det kanske gå att stråla eller specialbehandla den på något vis." 

Idag har jag alltså varit på läkarbesök och diskuterat resultatet från PET-röntgen. Och PET-röntgen visar att jag har metastaser i kroppen på olika ställen. 

I lungsäcken finns cancer, även om det skett en viss tillbakagång: (Det ses flera pleuraförtjockningar på höger sida med ökat upptag. Jämfört med tidigare us ses partiell metabol regress).

I bukhinnan finns cancer, och tumören har minskat en del: (Som vid föregående PET us 2014-04-01 ses upptag intill peritoneum. Subdiafragmalt och ventralt invid leverytan. Den subdiafragmala förändringen har minskat i utbredning och i upptagsintensitet).

Och i skelettet finns cancer, på tre ställen: (i distala sternum motsvarande en sklerotisk föreändring med lite bendestruktion, i anslutning till costovertebralleden av costa 11 till höger och i brosket av costa 4 till höger i anslutning till sternum vilket motsvarar en förkalkad lesion. Samtliga är förenliga med skelettmetastaser.)

Ja det var för bra för att vara sant, det hopp jag kände vid förra läkarbesöket. Nu har jag kastats tillbaka till verkligheten och till mitt liv med spridd cancer.

Inte så konstigt att jag har så ont! Det är förmodligen cancern i skelettet som värker så. Vi kom överens om att jag ska fortsätta med cellgiftspausen så länge som tumörmarkörerna visar på liten eller ingen aktivitet, men jag ska i stället öka morfin- och Dolcontindoserna. Dessutom får jag en treveckors-kur med kortison. Och så väntar jag på att bli kallad till strålning. Om det går att stråla metastaserna i skelettet, kan det i bästa fall också lindra smärtorna. Det vore så skönt!

Vi pratade också om min värk i fötter och händer. Jag ska ta kontakt med min husläkare och be honom remittera vidare till reumatologläkare om han tror att det kan röra sig om en reumatisk sjukdom som jag drabbats av samtidigt som cancern.

Japp. Så var det med det. En sorglig historia, mitt liv just nu.

Undersökningen är gjord. Det var jobbigt och gjorde ont i bröstryggen att vara stilla (och ligga raklång!) så länge. Men det gick. Det tog bara ca två timmar med förberedelser (insprutning av radioaktivt socker, vila och vattendrickande) + själva PET-undersökningen liggandes i kameran. Däremot gick det inte så bra med kontraströntgen. Det kändes en direkt och skarp smärta när de försökte att spruta in kontrastvätska via nålen i armen, så vi fick avbryta och avsluta med en skiktröntgen utan kontrast istället. 

  Torsdag till lördag hade jag en cytostatikabehandling. Jag mådde illa under själva behandlingen, men kunde häva illamåendet med medicin. Det har gått bra efter detta också hittills. Får se hur det går nu i veckan. (På bilden poserar jag i Furuviksparken ...)

Men vilken härlig helg vi haft! Två av våra barnbarn har varit på besök och ena dagen hjälpt oss med trädgårdsjobb och matlagning och dukning. Och vi har myst med att leka och läsa böcker med dem.Och den andra dagen åkte vi till Furuvik och såg på alla djur, de red på ponny, det blev många karusellåk + några andra aktiviteter och så presenter, pannkakor och grädde, glass och sockervadd ...

"Det var den bästa helgen i hela mitt liv", sa det ena barnbarnet och den andra var minst lika nöjd.

Vi med! Kul att få se dem så glada. (Klicka på bilderna så syns de tydligare!)
        
Idag har jag sovit på soffan hela eftermiddagen och sedan några timmar efter vi ätit. Jag håller på att fasa ut kortisonet och är så trött. Nu ska jag snart hoppa i säng på riktigt. Imorgon blir det röntgen. Strax före midsommar röntgenbesked, läkarbesök och beslut om hur det blir med behandlingar i sommar. Jag hoppas på en behandlingsfri sommar.

Sådär. Nu sitter jag på bussen hem efter att ha varit hos läkaren på Onkologen. Vi pratade om det senaste röntgenresultatet och diskuterade hur framtiden ska bli. Cellgifterna verkar ha motat cancern en del, så det finns anledning att fortsätta med tre behandlingar till innan midsommar. Jag hoppas att jag ska orka med dessa. De ska sänka styrkan på vissa ingredienser i hopp om att jag ska slippa reagera med diarréer.

Det som är bra är att metastaserna inte har vuxit och att vätskan i lungsäcken minskat. Det som oroar lite är att det tillkommit en "sclerotisk skelettstruktur" i bröstbenet. Vad det är exakt kunde läkaren inte svara på och hur den och övrig cancer i kroppen ska reagera på tre behandlingar till, får vi se vid ny röntgen i juni.

Så då hoppar jag upp i cytostolen igen imorgon och hoppas på att jag ska få en fin behandlingsfri sommar.

Så är det dags för nya cellgiftsbehandlingar igen. Cancern är aktiv och tumörmarkören S--CA 125 visar på 60,9 (ska ligga under 35 när cancern vilar). Det är inget skyhögt värde ännu, men eftersom jag har så ont och röntgen visar att det "tillkommit en mindre mängd högersidig pleuravätska och intill diskret knottrighet i lungparenkymet basalt", så är det hög tid att försöka bromsa tillväxten.

Jag träffade en ny bra läkare igår och hon lyssnade noga när jag beskrev hur jobbigt jag har det med smärta. Hon visade mig röntgenbilderna och förklarade hur det ser ut. Vi bestämde att jag ökar Dolcontinet ytterligare. Jag ska ta 30 mg på morgonen och 30 på kvällen samt morfin meda vid behov under dagen. Dessutom prövar vi en 10-dagars kur med Kortison mot smärtan. Hoppas att det gör skillnad.

Jag väntar på att bli uppringd för en behandlingstid med första cytostatikakuren och läkaren ska också höra av sig och kolla hur den nya smärtmedicinen fungerar. På sista röntgen syntes ingen blodpropp i bröstet men om medicinen inte alls hjälper mot smärtan ska jag röntgas på nytt nästa vecka för att kolla extra att det inte finns något som sitter i bröstregionen.

Läkaren lyssnade noga på andning och kollade med knackningar hur det lät vid mina lungor. Mängden vätska är så liten så det behövs inte tömmas. Mina värden visar inte på lunginflammation och hon trodde att det mycket väl kan vara tumören som sitter mellan levern och diafragman som trycker så illa och att det är därför jag uppfattar en stark smärta i hela högra sidan av bröstkorgen. Skönt att hon försöker utreda och åtgärda!

Ja då är cellgiftspausen som pågått sedan slutet av sommaren snart över. Nu är det behandlingar hela våren som gäller! Hoppas att jag klarar av behandlingarna och orkar med allt.

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Det är ledsamt, men allt är ändå bra. Det är som det är. Nu gäller det att leva så väl det går. Jag är helt sjukskriven från och med nu och det ger mig tid att vila mycket och göra det bästa av situationen.

Cancer är en oberäknelig historia. Jag börjar tro att jag verkligen har "tur som en tokig".

Trots att jag fick så dystra besked i våras med återigen nya metastaser, som förmodligen inte skulle gå att hejda (cancer för tredje gången), så tycks medicineringen jag fått i somras ha stoppat upp förloppet. Det är nu snart fem månader sedan senaste cellgiftsbehandlingen och cancern slumrar fortfarande. Tumörerna är kvar, men alla värden är bra och ingen förändring syns på röntgen. Både jag och doktorn gladdes åt provresultaten och nog är det förunderligt hurdana vändningar den här sjukdomen kan ta. Ibland fungerar behandlingarna och vården! (Det enda smolket i bägaren är värken, tröttheten och oron.)

Det goda beskedet från röntgenresultat och blodprover innebär att jag slipper cellgiftsbehandling denna gång också! Nästa röntgen och provtagning planeras till om två månader. Då är vi framme i februari.

Detta var ju absolut den bästa julklappen jag kunde få!

Att leta efter orsaker till sin cancer är något som jag tror att de flesta drabbade ägnar sig åt. "Varför fick jag cancer? Har jag ätit fel, tränat för lite, levt för osunt ..."

Det är ju inte så stärkande att i efterhand ångra sitt levnadssätt eller skuldbelägga sig själv. Men ibland kan det kanske hjälpa att försöka förstå. Jag läste till exempel att det ibland kan finnas ett samband mellan utmattningssyndrom och för tidig död i t ex cancer. Kanske kan min långa tid i stress och min långa tid som sjuk i utmattningssyndrom ha bidragit till att jag blev sjuk i cancer.

För att klara av att vara sjuk i cancer tror jag att det är det bra att släppa och inte älta alla tankar om varför. Istället försöka må bra och göra det man kan för att läka så gott det är möjligt.

Men hur får man hopp när prognosen är dålig? Och när orken är liten?

Själv blir jag glad de stunder då jag lyckas leva utan fokus på sjukdomen. Jag är så trött på att vara sjuk, trött på att vara trött och trött på all väntan på nya besked.

Jag kan också bli trött på alla goda och välmenande råd. Allt från råd om att springa sig frisk till att pröva tarmsköljningar. Men hur ska man orka "kämpa" när det ändå inte kommer att hjälpa ... Eller, kommer det att hjälpa? Finns det något sätt att mota och kanske till och med bota cancern? Har jag verkligen mod att låta bli att lyssna och prova?

Jag vet att min diagnos med opererad tarmcancer och opererad bukhinnecancer som i våras spritt sig vidare med nya metastaser i bukhinna och lungsäck, statistiskt sett inte ger någon god prognos. Särskilt inte om man inte får fler operationer. Men hittills har ju cellgifterna och avastinet jag fick i våras och i somras lyckats stoppa upp tillväxten av ytterligare metastaser. Nu väntar jag på nya besked.

Och jag tänker att det bästa jag kan göra är att ta det lugnt och inte bli stressad av mina tankar. Jag försöker leva med glädje och lite guldkant, så gott jag kan. Så länge jag kan.

Jag pustar ut med en kopp kaffe i cafeterian på Akademiska sjukhusets onkologiavdelning och har nyss varit inne på läkarbesök och fått besked från röntgen och provtagningar. Allt ser bra ut! Bra blodvärden. Inga blodproppar. Och ingen förändring på tumörernas storlek eller antal sedan i förra röntgen. Det verkar som om cytostatika och Avastin har haft verkan. Tack vare den vård jag fått har sjukdomsförloppet stannat upp. Jag slipper sätta igång med cellgifter den här gången, men ska tillbaka på röntgen och provtagning om två månader så får vi se då vad som hänt.

Det är det allra bästa besked jag kan få i mitt läge. Jag kan ju inte räkna med att bli botad, så detta att få extra tid är i sig fantastiskt. (Konstigt nog har jag ändå mer och mer ont i bröstet på höger sida. Särskilt när jag andas djupa andetag. Men jag ska börja om med alvedon för det.) Jag ska också försöka hitta en samtalskontakt så att jag lyckas med att bli mer positiv igen. Jag tänker att jag behöver ändra mitt förhållningssätt så att livskvalitén höjs. Det duger inte att gå omkring och känna sig sliten och deppa ...

I alla fall har jag två veckors höstsemester från och med nästa vecka och det kommer säkert att göra mig gott. Jag ska verkligen försöka fylla min lediga tid med så mycket glädje som möjligt. Tanka ner lite energi och lust för att orka vidare.

Jo. Jag har haft tur igen! Och tårarna rinner när jag inser det.