Det tar tid att göra sig i ordning på morgnarna, med dusch, byte och tvätt av stödstrumpor, medicin och spruta och påklädning. Som ett helt gympapass! Imorse fick jag masa mig upp extra tidigt, eftersom vi skulle åka in till Uppsala Cancer Clinic för undersökning och provtagningar under förmiddagen.  

Det känns skönt att kontroller görs. Framöver kommer tumörprover att tas var tredje månad och röntgen inte fullt så ofta. Jag kommer också att bli kallad till onkologen för efterbehandling med cytostatikakurer. Än är allt inte frid och fröjd, kriget mot cancern fortsätter. Men i buken ser det bra ut nu och efter att ha pratat med Haile Mahteme känner jag stort hopp om att det här går vägen!

Hemma igen sov jag en stund och när min man kom in med posten hade jag fått en present från mina snälla arbetskamrater som inte vill att jag ska frysa. Varma sköna fingervantar kommer väl till pass när jag traskar runt i trädgården och på byavägarna. TACK!

Jag lyckades ta en promenad på eftermiddagen. Två kilometer i lugn takt genom höstlandskapet med plöjda åkrar och brun-gult ogräs utmed vägrenarna.

I trädgården ser det ganska trist ut också, men det finns några blommor här och var att vila blicken på. Jag strosar mest runt och tar in allt med ögonen. Det blir absolut inget trädgårdsarbetande denna säsong. 

Med lite tur kan det bli många fina trädgårdssäsonger i framtiden.

Nog vet jag vad trötthet är, jag som under flera år varit sjuk i utmattningssyndrom. Trötthet i kropp och själ som fullständigt förlamar alla sinnen. Sådan trötthet kan ta tid att läka. Då handlade det mycket om acceptans och att jag inte skulle värdera mig själv som sämre för att jag var trött. Släppa prestige och prestationstänkande. Klara av att ta vara på nuet utan att bli deprimerad. Finna mig i att inte kunna planera och att inget veta om framtiden.

Det blev till sist bättre. Jag har känt mig så glad att jag fick tillbaka mycket av min energi och kunde börja jobba igen, men just när jag kommit tillbaka till arbetslivet kom cancern och la sig i. Jag opererades i oktober 2011 och kunde då efter tre veckors sjukskrivning gå tillbaka till jobbet på halvtid. Det var min räddning för självkänsla och välbefinnande. Tur hade jag också som fått jobb bland så varma och seriösa kollegor.

Nu, efter den här andra större operationen, kommer tröttheten över mig igen. Av värken i ryggen och magen, av att äta, av att röra mig, klä på mig, av korsetten som klämmer, av ärret som svider, av att vända mig i sängen eller bara ligga stilla. Utmattning och orkeslöshet. Jag somnar, suckar, viker mig, hänger, gråter .... Det är helt omöjligt att tänka på jobb eller att hitta på projekt. Men som tur är kommer jag igång varje dag ändå.

Nu har jag promenerat i snålblåsten och till en början var det trögt att gå, men efter en stund fungerade det bättre. Då blir jag nöjd med mig själv. Och jag kan unna mig att vara trött igen.

Har tagit in lite växtfägring från trädgården. Nu behövs uppmuntran i alla hörn.

Jag har ont idag och mår illa, men har ändå tagit en promenad i nordanvinden. Vi gick tillsammans, min man och jag och hunden Valle. Jag kan inte leka och träna med Valle som jag brukar, men lite zigzag-gång under mina ben fick han göra och hoppa upp och ner från bänkarna på träningsplanen. Det såg ut som om han blev glad över att matte inte bara var sjuk och sängliggande. Inne känner han på sig att han ska vara lugn och inte komma för nära mig när jag vilar. Jag kan få en liten slick på handen ibland och sedan går han och lägger sig i sin korg.

Färger lyfter upp humöret. Det är skönt att det finns några blommor kvar på den annars så hösttrista tomten.

Jag undrar jag hur hösten och vintern blir. Om jag ska få fler cellgiftskurer och hur jag klarar biverkningarna på dem. Idag hade jag varma vantar på mig och slapp på så vis känningar av neoropatin i händerna. Men sockor och gummistövlar fungerade inte. Det får bli vinterkängor nästa gång, för att slippa stickningar och värk i fötterna.

En första långsam runda runt byn. Hösten är här nu, löven dalar och vägarna är regnvåta. Det stramar lite i ärret när jag rör mig och jag får gå försiktigt. Inte orkar jag mycket, inte, men jag var ändå förvånansvärt pigg en liten stund mitt på dagen. Jag har det bra här hemma, blir serverad frukost, lunch och middag av min snälle man och däremellan ligger jag mest och vilar och sover på soffan.

 Skönt var det att komma ut en stund i alla fall, även om vädret var grått, grått, grått. Tyvärr fick jag köldkänningar i fingrarna av den fuktiga och kalla luften, fastän jag hade handskar. (Det är biverkningar av cytostatikan). Nästa promenad får jag sätta på mig ullvantar istället, tror jag.

Det lär dröja innan jag tar några längre turer med Valle. Tur att det finns andra som hjälper till med att motionera hunden. Tids nog kan jag följa med och motionera jag med, men än så länge tar jag det lugnt.

Här är Valle och jag utanför vedboden. (Ingen rekommenderad sittställning - agrafferna sticker till i magen.)

Hemma igen. Ligger på soffan, under pläden och läser lite. För säkerhets skull står ett galler som skydd intill mig, ifall Valle skulle få för sig att hoppa upp till mig och mysa lite. Jag har ingen lust att få 40 kilo hund och hårda  hundklor mot mitt ärr på magen. Lite skör känner jag mig allt, med alla agraffer på rad från bröstben till blygdben. Jag är perforerad och hophållen med klamrar! Ser ut som en räls.

Förkylningsbacillerna lurar också omkring i huset. Min man tvättar sig med handsprit ideligen och får hålla sig på behörigt avstånd han med. Men det är ljuvligt att vara hemma och se något annat än sjukhuslokalerna.

Min ömtåliga mage är sannerligen inte vacker nu och var det heller inte före operationen, men det som är gjort i min mage är vackert: Borttagandet av två och ett halvt kilo cancertumörer! Och på ett så skickligt och tursamt sätt att det gick att rädda ändtarmen, med påföljd att jag slapp stomi även denna gång! Fantastiskt!

(Bara den som vågar klickar på denna bild för att se den tydligare!)

Så här såg min mage ut före operationen. (Knölig och tjock av tumörerna och med det gamla ärret, samt fyra blå prickar som möjliga riktmärken för var stomin skulle kunna placeras, om det visade sig bli aktuellt.

(Varning! Klicka inte på den här bilden om du är känslig. Då får du ärret med agrafferna i närbild.)

Här är magen idag. Fortfarande lite svullen och öm, invändigt och utvändigt. Huden ser blek och sliten ut, med små sår kring ställena där dränen suttit. Jag fick också vätskande blåsor på sina ställen, men allt är torrt nu. Ärret är som synes mycket större denna gång, men stomi slapp jag! Som ett under. Jag har tur som en tokig!  

Före operationen fick jag veta, att det skulle komma att kännas som om jag blivit överkörd av x antal långtradare efter operationen. I ärlighetens namn känns det inte riktigt så. (Kanske för att jag körde ett Matrixtrick och rullade över på sidan när hjulparen närmade sig, som en av mina döttrar skämtade.)

Visst gör det ont, men jag kan klara smärtan med värktabletter och jag kan och får promenera korta sträckor. Däremot går det inte att använda magmusklerna. Man får tänka sig för hur man kliver ur sängen. Det har sjukgymnasten visat mig hur jag ska göra. Och det är inte tillåtet att lyfta mer än två kilo. Annars ska jag leva som vanligt, så gott det går. Vila och sova mycket. Äta "snäll" mat.

Men gissa vad!

Imorgon åker jag hem på permission! Hurra!

Idag kom världens finaste bud till mig med hälsningar från en underbar och kär familj. Tack lilla Nalle och tack fina avsändarna! Han får flytta in i fönstret där blommor, teckningar, kort, presenter och en kärleksmaskot redan tagit plats.

 (Kärleksmaskoten syns tydligare om du klickar på bilden!) Den har en av mina döttrar gjort till mig. Ja nog har jag tur med så många kära som tänker på mig. Livet pågår utanför mitt fönster och både glada och sorgliga nyheter når mig. Själv är jag inte så i form just nu att jag orkar engagera mig som vanligt, men ni ska alla veta att mitt hjärta klappar varmt för er som läser min blogg, peppar mig och intresserar er.

Tidigare var jag orolig för att magen inte kom igång, men idag har jag fått släppa den oron. Nu är det full fart i stället. Personalen här säger att jag får räkna med att kroppen kommer att krångla länge. Det blir bra dagar och dåliga dagar. Inget att vara ledsen för, så är det bara efter en sån här traumatisk behandling som jag gått igenom. Idag har jag också börjat med en penicillinkur, eftersom jag fått urinvägsinfektion. Sånt är läget.  

Jag sov länge efter den långa morgonproceduren med dusch, omläggning sv förband på såriga magen, påklädning med stödstrumpor och korsett och därefter frukost. När jag vaknade vi lunchtiden kände jag att jag måste aktivera mig, så att jag inte deppade ihop. Jag bestämde mig för en promenad i korridoren. Fick upp farten rätt rejält och började räkna minuter. I hela 15 minuter orkade jag traska på! Bra gjort efter bara en vecka sedan operationen. Sedan bytte jag till uteskor och tog på mig en jacka och satte mig en stund i solen utanför kliniken. Mmm....

Det sista dränaget plockades igår och imorse togs Epiduralpumpen bort. Vid lunchtid idag fick jag också bli av med urinkatetern, så nu är jag slangfri! (Kvar sitter visserligen en ingång till venporten. Där kan alla blodprover tas, så att jag slipper få sönderstuckna armar.)

Det går bra att äta och dricka och kissa, men magen har ännu inte kommit igång. Jag märker att jag har en viss oro för detta. Vill inte råka ut för samma sak som efter operationen förra året, då jag skickades hem för tidigt med konsekvensen att jag kräkandes med smärta, akut fick åka in igen morgonen därpå och ligga med sond och dropp i flera dygn..

Allt går ju så bra, men samtidigt är jag känslig. Min hud på magen tål inte gördeln och en viss tejp, så det har utvecklats jobbiga blåsor som måste skyddas. Nu ikväll provade vi att stoppa ett lager fetvadd mellan kompresser och gördel. Skönare än att ha gördeln direkt mot huden, men vi får se hur jag klarar värmen och vallningarna inatt.

Nu när bedövningen är bortplockad, måste jag också få mer smärtlindring i form av värktabletter och morfin. Små revbensfrakturer efter den tuffa operationen gör sig nämligen påminda.

Ikväll har jag fått min operationsrapport och Haile Mahteme har gått igenom den med mig, ord för ord. Där kan man läsa hur operationen gått till kronologiskt och få ett resultat så långt det kan bedömas med ögat. Senare kommer resultat av mikroskopiska analyser och odlingar av prover tagna från tumörerna. Då kan man bestämma om jag ska efterbehandlas med cytostatika och i så fall vilken cytostatika.

Jag får återkomma med en berättelse om operationen en annan gång, när jag har mer ork. God natt!