Äntligen kom regnet.

Trädgården behöver verkligen vattnet och llikaså naturen, överallt. Det är väl bara vi människor som lätt tappar vårt goda humör när det ska behöva regna ...

Jag tycker att jag haft mer ork under de dagar som gått, då vädret varit fint. Det känns som om jag bor mitt i paradiset när jag öppnar dörren och möts av sommarvärme och fågelsång. Och det doftar! Nya blommor slår ut varje dag på buskar, i träd och i rabatter.

(Klicka på bilderna så syns de tydligare!)

Det är så vackert och i trädgårdslandet syns redan rader med sallad, rädisor, dill och annat nysått.

Och när jag går mina promenader njuter jag av grönskan, blommorna, fågelsången. Allt blir extra vackert i glittrande solsken. Men nu ska regnet stilla strila över världen. Det behövs för att skapa balans.

Jag har däremot svårt att hitta balansen i mig själv. Idag har jag besökt Onkologen på Akademiska sjukhuset. Jag får inte längre några behandlingar där, eftersom de "bedöms att inte längre göra någon skillnad" och eftersom jag till sist mådde så dåligt av att få dem. Men jag träffade ändå läkaren, för att stämma av hur jag mår och se vad de senaste proverna visat. Proverna visade inget alarmerande. De såg ganska bra ut, men jag har fortfarande ont emellanåt och vi har inte riktigt nått fram till smärtfrihet. Det är SAH som hjälper mig att ställa in smärtmedicinerna och de har gett mig olika mediciner i kombination. Nu har vi ökat en av medicinerna och kanske ändå att vi närmar oss en bra nivå.

Jag önskar att jag kan känna mig mer nöjd eller åtminstone att jag kan hantera min situation lite bättre och inte tappa hoppet hela tiden. Det är förstås en märklig situation att leva i, att vara "färdigbehandlad" med cellgifter och att bara vänta på att sjukdomen ska ta fart igen, att ha ont då och då och vänta på att det ska bli värre. Att vara trött och vila mycket men ändå kunna äta och röra sig, och vänta på att det ska bli värre, att jag ska bli ännu tröttare.

När ska sjukdomen ta fart igen? Hur lång tid har jag på mig? Handlar det om månader eller år? Jo, jag grubblar på sånt. Ibland känner jag mig så bedrövad, trots att jag likaväl skulle kunna känna mig glad att jag fortfarande lever. Läkaren på Onkologen säger att jag haft en lång sjukdomstid för att vara denna typ av cancer, jag har behandlats ovanligt länge och jag tolkar det som om jag levt ovanligt länge med denna metastaserande tarmcancer.

Kanske kommer krafterna och det goda humöret åter när det slutar regna. Jag får väl tillåta mig själv att känna mig bedrövad så länge.

Hoppas att du som läser känner dig gladare. Kram!