Många ger mig kommentarer om att jag är så stark och att jag verkar vara en så fin människa. Jag får veta att mina inlägg tröstar och att jag är så klok och ärlig och så vidare.

Det jag skriver, det som sker och slutligen hur det känns inuti är ju inte alltid exakt samma sak. Det handlar om tolkningar av allt. Hur jag lyckas betrakta, förstå och förmedla. Och om jag är stark eller svag tror jag inte går att svara på. Jag är en människa med brister och förtjänster. En människa med olika sidor, som sätts på prov i olika stunder.

Igår var en dag då jag fullkomligt bubblade över i tårar. Och dessutom flera gånger. Inför min granne/ vän, och med en annan vän i telefonen, med min mamma i ett annat telefonsamtal, med en sköterska på kvällsbesök, med min dotter som var här och åt middag med mig, med min man som kom hem senare på kvällen ...

Jag har sedan sovit hela natten och nu känner jag mig lugnare och ögonen är torra.

Jag tänker att det var ett övertryck som uppenbarligen behövde komma ut ur sin instängdhet och det räckte inte med att gråta en liten skvätt och i samtal med en person, utan tydligen var behovet jättestort och snudd på oändligt. Hela långa vinterns kyla som jag försökt mota med kamin- och kakelugnsvärme, stora koppar te, filtar och uppvärmda vetekuddar, löstes upp i sommarvärmen, som plötsligt bara fanns här överallt omkring mig. Sommarbris med sommardoft och en fantastisk konsert av fågelsång. Lätthet efter vinterhalvårets stentuffa tillvaro. I ett enda slag hände det, vände det ... Allt fick nya perspektiv. Som om jag stod på huvudet. Eller hjulade på gräset likt mitt barnbarn som var här på besök med sin mamma (min dotter). "Halleuja!" ropade han och snurrade över gräset som just bytt färg från gulbrunt till grönt. Och hunden käkar de nya friska gröna stråna. "Han tror att han är en ko!"

Och nu skriver jag om allt detta här på bloggen. Så kan ni läsare bilda er en uppfattning om vad som händer hos mig och i mitt liv och med mitt mående.

Nå, jag ska försöka sammanfatta. Jag sörjer. Jag sörjer att jag lever med min smärtpump och alla mediciner och jag sörjer för att sjukdomen bara pågår och pågår och för att jag aldrig blir befriad från den. Och jag sörjer för att jag inte orkar jobba, inte orkar resa och göra saker på de sätt som jag så gärna skulle vilja. Jag sörjer att jag inte orkar! Jag sörjer för att jag inte längre kan!

Och jag vet att jag kan vända på allt i tanken och säga "Vilken tur ändå att jag lever" eller "tänk att jag fått vara med så länge och fortfarande kan jag äta och gå .." men det fungerar inte alltid att vända sorg till glädje. Sorgen och saknaden måste också få finnas. Och tårarna måste också få rinna. Jag saknar livet som det en gång var när det var självklart och utan rädsla.

Men nu ska jag göra ett försök att gå ut i sommaren och jag får se om det blir en dag med eller utan tårar.