tursomentokig

Alla inlägg under april 2017

Av Helena Lundbäck - 10 april 2017 09:36

Jag tänker ibland att det är tur att jag gått så mycket i skogen med min hund. På så vis har jag ändå tränat upp balansen. Men, det hjälper inte om man sätter på sig kängorna och inte knyter skosnörena som man ska, utan låter dem hänga som öglor ...

Nu är det vår och vägarna är grusiga. Jag vet, för jag snubblade och föll med pannan rakt på backen igår. Jag hade kopplet med Valle i handen så jag lyckades inte ta emot mig! Nu har jag därför skrubbsår i pannan och på näsan.

Det känns väldigt fånigt att ramla raklång framåtstupa, gående långsamt som jag ändå gjorde. Och inte känns det bättre av att veta att anledningen till att jag föll var att jag inte hade knutit skorna ordentligt, så att skosnöret på ena kängan hakade i en hyska på den andra kängan ....

Tack och lov hamnade glasögonen på sidan och de gick i alla fall inte sönder. Men jag slog i huvudet ordentligt.

Hoppas nu att såren läker snabbt.

Av Helena Lundbäck - 8 april 2017 15:21

I dag är det den 8 april och det är tre år sedan jag fick beskedet att min sjukdom är obotlig. Då var jag rädd att slutet var nära. Tänk att jag efter det fått och får så mycket tid trots allt. Det trodde jag inte denna dag för tre år sedan.

Idag är det den 8 april och det är dagen efter terrorattentatet i Stockholm. Jag tänker att parallellt med all terror, allt hat, all rädsla, måste kärleken och medmänskligheten få växa. Jag ser människor som är fina och varma (inte bara de hatiska) och jag tror på en vändning, att vi snart har en vackrare och finare värld att leva i.

Idag är det den 8 april och idag har min bonusdotter och hennes man fått sitt första barn. Vilken lycka! Så hoppfullt och härligt. Livet går vidare!

Av Helena Lundbäck - 7 april 2017 23:42

 

I onsdags var Peter och jag på en "utflykt" till Uppsala. Vi träffade Stella - min äldsta dotter och åt lunch på ett vegetariskt lunchställe. Så trevligt och mysigt att träffas en stund och så gott att äta ute för en gångs skull och roligt att se något annat än huset och byn där vi bor. (Nu när Peter har gått i pension kan han ju skjutsa mig närhelst det passar mig och vi kan hitta på saker spontant.)


Efter lunchen skulle vi sedan passa på att göra en del ärenden, som att handla vårblommor, köpa en ny matta till hallen och lite annat, men då blev jag förstås helt slut ... Det blev alldeles för mycket och jag kände av det hela torsdagen, som blev en sovdag.


Idag fredag kom arbetsterapeuten och hälsade på. Vi pratade hjälpmedel och jag har fått ett tyg att bädda med över underlakanet, som ska fungera så att jag lättare kan flytta mig lite i sängen, när jag ligger ner och sover. Vi pratade lite om andra hjälpmedel också, till exempel rullstol. Men rullstol väntar jag med. (Jag har ju också svårt att sitta, då jag fort blir trött och får ont i ryggen väldigt lätt.) Jag fortsätter att gå en liten promenad per dag istället, så länge det går. 


Tja, så har jag här en (lite halvsuddig) bild på den nya "sjukhussängen" som numera står hemma i vardagsrummet. Lådan med slang som hänger på gaveln, är en elektrisk apparat som fördelar lufttrycket i madrassen. Trycket varieras i de olika kanalerna och det är bra för att förhindra liggsår men det är också bra när jag nu bara kan ligga stilla på rygg och behöver "flytta trycket" mot kroppen. (Det känns lite som lätt massage.) Jag kan också fälla huvudända och fotända på sängen i olika ställningar, vilket är skönt för kroppen, då jag inte kan ligga på sidan eller mage längre, på grund av smärtan I lungor, lever och skelettet i bröstkorgen.


Nu ska jag bädda ner mig och sova! God natt alla!

Av Helena Lundbäck - 4 april 2017 19:41

 


Nu är det bättre med min  smärta. Jag börjar få balans mellan morfinets smärtstillande verkan och smärtan som kommer sig av skelettmetastaserna men också av magproblemen (det sistnämnda är förmodligen mestadels en biverkan av morfinet...). Men jag är vansinnigt trött just nu. Jag låg vaken mycket i natt och har inte sovit särskilt mycket idag på dagen då vi haft besök av olika slag. Till exempel av sotaren.


Cancersjukdomen utvecklar ju ofta "fatigue" - en ständig trötthet som är väldigt tung att gå och släpa på och jag skulle gärna vilja slippa all denna trötthet och känna mig pigg och utsövd någon gång, åtminstone få bättre balans mellan sömn och vakenhet.


Ändå, efter en lång tid med mycket trötthet har jag tidigare idag känt lite energi och glädje! Det var härligt! (Igår likaså, men sedan tog jag i för mycket och ramlade ner i någon slags trötthetsångest.) Tröttheten gör att allt snurrar. Jag får liksom ingen linje i vad det är jag ska ta mig för.

Att hitta balansen tycks alltså vara väldigt viktigt just nu. På alla plan! Jag har inte så mycket reservkrafter.


Det känns som en bra dag. Solen har skinit och jag har av sjukvården fått en fantastisk säng som nu står i vardagsrummet. Två killar levererade den i förmiddags och skruvade ihop den åt mig på ett kick. (De killarna var minsann inte drabbade av den stora tröttheten.) Jag tittade i en byrå här hemma och hittade ett lapptäckesöverkast som jag sytt en gång, men aldrig använt, och det ska jag nu ha och bädda fint med.


För en stund kom de fina syrrorna från hemsjukvårdsteamet och fixade så att jag fått en skön specialmadrass till den nya sängen. Madrassen fördelar trycket så att det inte ska uppstå problem om man ligger stillla för länge. I den här nya vardagsrumsmöbeln kan jag sedan vila, sitta och se på tv, ligga, sova, sticka, läsa, vara med i sällskap när vi får gäster och somna närhelst jag blir för trött. Det är en säng som ger stöd åt kroppen på bästa sätt och den fungerar nästan som en fåtölj i ett annat läge. På natten kommer jag inte att hasa ner i sängen och jag behöver heller inte bulla upp med så många kuddar som jag försökt fixa i min gamla  vanliga säng. Det ska kännas ok för kroppen i alla lägen, i "halvsittlägen" när jag vilar mig på dagen också. (Inte som i vår soffa där ryggen och kroppen kroknar då det varken är skönt att sitta eller ligga i den för länge.) Eftersom mina metastaser trycker på alla organ är det viktigt att få den här hjälpen med säng och madrass som motverkar problem och jag är verkligen så nöjd för den fina hjälpen jag får.


Nu slipper jag också gå upp för trappan för att lägga mig, utan jag kan vara nere hela tiden.


Ser nu så mycket fram emot att få prova sängen hela natten. Å så skönt att få sova ...

God natt!


Av Helena Lundbäck - 1 april 2017 20:35

Min taktik att fokusera på det friska och skjuta undan det sjuka, har på ett sätt varit bra, men de senaste veckorna har det blivit jobbigare och jobbigare med smärtan. Smärtan i skelettet, i bröstben och revben, men också smärta i rygg, höfter och fötter. Denna vecka har det varit allra värst, efter strålbehandlingen i måndags. Dessutom har jag, sedan någon månad, stora smärtproblem med magen som suger musten ur mig. Ingenting är som det ska och jag har nästan gett upp. Långa stunder ligger jag bara och gråter och lider.

Den riktiga lindringen har jag bara fått när jag somnat ifrån värken. Jag sover också nästan dygnet runt men vaknar om och om igen av att jag vrider mig av smärta för att jag inte hittar rätt ställning. Jag provar med värmekuddar men jag har inte vågat ta smärtlindring i den mängd jag behövt, av rädsla för att magsmärtorna ska bli för svåra.

Men jag har nu pratat med först sköterska och så läkare på telefon och igår fick jag besök av en sköterska från hemsjukvården. Hon har kommit med mer tabletter och gett mig en skön madrass som ska fördela trycket bättre när jag ligger. Efter att vi pratat har hon beställt en sjukhussäng med en ännu bättre madrass till mig. Detta för att jag ska kunna vila och sova på nedervåningen och slippa gå i trappan.

Jag har också fått tipset att inte vänta så länge som jag gjort med smärtlindring för genombrottssmärta, utan att verkligen ta smärtlindring, så fort jag får ont, med målet att bli riktigt smärtfri.

Vi ska även justera magmedicinerna så jag förhoppningsvis slipper förstoppning, kramper och diarré.

Nästa steg som de kan ta till om det behövs, blir smärtpump och rullstol. Där tänker jag genast "Men inte redan! Jag vill leva länge till!"
"Jaså du tänker så", sa sköterskan. "Tänk istället att du kan orka mer, vara ute mer och få ett bättre liv om du kan förlänga dina promenader genom att varva gången till fots med sitta och att din man kan hjälpa dig att skjuta på rullstolen." Jag får fundera mer på det.

Det känns så bra att de försöker hjälpa mig på alla sätt. Jag tror också att jag själv måste ändra inställning. Min inställning har varit att "kämpa" och "spela" friskare än jag är, så mycket jag kan. Det fungerar inte så bra längre. Jag måste lära mig att ta emot hjälp och att hushålla med mina krafter. Och jag måste inse att det är bättre att ta det lugnt och att vara så smärtfri det bara går. Lyckas vi komma dit, så kommer jag att få ett bättre liv igen. Det är vad jag vill och kanske har smärtan efter strålningen vänt idag och blir snart bättre om jag vilar mycket och tar så mycket smärtlindring jag behöver i tid!

Presentation

In another language

Sök i bloggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

RSS

Besöksstatistik

Fråga mig

16 besvarade frågor

Skapa flashcards