Tårarna rinner. Och så hjälper smärtlindringen och allt känns bättre en stund igen. Men sedan är smärtan tillbaka och vissa dagar är det värre.

Doktorn lyssnade igår på min andning och hörde ett ansträngt ljud längst ner i ena lungan. "Vätska i lungsäcken eller en metastas" trodde läkaren. Det går att tömma vätskan, men man brukar vänta med ett sådant ingrepp tills det uppstått svårare besvär. Själva tömningen kan ju göra ont men kan bli nödvändig när vätska gjort en mycket andfådd.

Vi pratade också om andra typer av smärtlindring - spray och pump. (Nu har jag plåster + tabletter som smälter under tungan.)

Vissa dagar kommer jag knappt upp ur sängen men andra dagar går det bättre att ta en promenad ute och kanske t o m att handla på en affär eller umgås med andra en liten stund, se på tv och nästan glömma värken tills den dyker upp igen.

Fånigt. Trist. Sorgligt. Dumt. Och ändå är det som det är. Ingen idé att värdera det. Bara acceptera. Och medicinera. Men förmodligen kommer detta att var länge. Det blir ju knappast bättre. ... Jag måste vänja mig och försöka att inte oroa mig så mycket.

Vi stannar i alla fall hemma i påsk. Det blir ingen resa till Öland. Jag orkar verkligen inte. Men jag hoppas att vi kan ha det fint ändå.

Önskar alla friska och sjuka fina dagar i påsk!