Min taktik att fokusera på det friska och skjuta undan det sjuka, har på ett sätt varit bra, men de senaste veckorna har det blivit jobbigare och jobbigare med smärtan. Smärtan i skelettet, i bröstben och revben, men också smärta i rygg, höfter och fötter. Denna vecka har det varit allra värst, efter strålbehandlingen i måndags. Dessutom har jag, sedan någon månad, stora smärtproblem med magen som suger musten ur mig. Ingenting är som det ska och jag har nästan gett upp. Långa stunder ligger jag bara och gråter och lider.

Den riktiga lindringen har jag bara fått när jag somnat ifrån värken. Jag sover också nästan dygnet runt men vaknar om och om igen av att jag vrider mig av smärta för att jag inte hittar rätt ställning. Jag provar med värmekuddar men jag har inte vågat ta smärtlindring i den mängd jag behövt, av rädsla för att magsmärtorna ska bli för svåra.

Men jag har nu pratat med först sköterska och så läkare på telefon och igår fick jag besök av en sköterska från hemsjukvården. Hon har kommit med mer tabletter och gett mig en skön madrass som ska fördela trycket bättre när jag ligger. Efter att vi pratat har hon beställt en sjukhussäng med en ännu bättre madrass till mig. Detta för att jag ska kunna vila och sova på nedervåningen och slippa gå i trappan.

Jag har också fått tipset att inte vänta så länge som jag gjort med smärtlindring för genombrottssmärta, utan att verkligen ta smärtlindring, så fort jag får ont, med målet att bli riktigt smärtfri.

Vi ska även justera magmedicinerna så jag förhoppningsvis slipper förstoppning, kramper och diarré.

Nästa steg som de kan ta till om det behövs, blir smärtpump och rullstol. Där tänker jag genast "Men inte redan! Jag vill leva länge till!"
"Jaså du tänker så", sa sköterskan. "Tänk istället att du kan orka mer, vara ute mer och få ett bättre liv om du kan förlänga dina promenader genom att varva gången till fots med sitta och att din man kan hjälpa dig att skjuta på rullstolen." Jag får fundera mer på det.

Det känns så bra att de försöker hjälpa mig på alla sätt. Jag tror också att jag själv måste ändra inställning. Min inställning har varit att "kämpa" och "spela" friskare än jag är, så mycket jag kan. Det fungerar inte så bra längre. Jag måste lära mig att ta emot hjälp och att hushålla med mina krafter. Och jag måste inse att det är bättre att ta det lugnt och att vara så smärtfri det bara går. Lyckas vi komma dit, så kommer jag att få ett bättre liv igen. Det är vad jag vill och kanske har smärtan efter strålningen vänt idag och blir snart bättre om jag vilar mycket och tar så mycket smärtlindring jag behöver i tid!