Tidigt åt jag frukost med Peter. Jag hade klivit upp och klätt mig. Sedan gav han mig en kram och åkte. Och jag försökte lägga några bitar i evighetspusslet, men värmen från elden gjorde mig sömnig. Därför la jag mig under den tjocka filten i soffan. Inte förrän Valle tittade på mig, intensivt, vaknade jag. Då var det redan långt efter lunchtid och jag reste mig motvilligt, för hans skull, satte på skinnmössan och vantarna, täckjacka och kängor, sedan gick vi ut.

Valle följde spåret av en annan hund, lycklig och ivrig, och jag tog av mig vantarna och stannade, lutade ryggen mot ett träd, vände ansiktet mot solen och blundade en stund, innan vi gick vidare. Den värmde. Strålarna från februarisolen är förvånande varma och de allra mest efterlängtade. Till och med hästarna i hagen tycks njuta där de står stilla och låter solen mjuka upp varenda liten fläck i sin vintertjocka päls.

Promenaden blev en timmes utomhusnjutning och Valle låg sedan kvar på bron medan jag åt min lunch. Efter några minuter krafsade han på dörren när han fått nog, det är kallare i skuggan. Och snart låg vi i varsin hög och somnade på nytt, han i sin korg och jag i soffan, trots att jag tänkt sitta och skriva denna eftermiddag. Nästa gång blev jag väckt av telefonen. Då var det redan mörkt och jag undrade varför Peter inte kommit hem ännu. Han kom senare och vi åt och såg på tv en stund. Det var den dagen.

Igår däremot höll jag mig vaken nästan hela dagen. Jag somnade en stund vid frukostbordet och senare en stund i badrummet, men mest var jag vaken och höll i gång tills tröttheten övermannade mig.

Idag är det fredag. Klockan 12 vaknade jag åter i soffan efter att ha sovit hela förmiddagen.

På eftermiddagen har jag kämpat med att hålla mig vaken. Jag har bakat! Det luktar så gott och får mig på bra humör.

Men det är ett märkligt liv jag lever, med all sömn, kanske likt en hunds, men i så fall en mycket gammal hund som mist den unga hundens många stunder av explosiva energikickar. Jag har uppenbarligen tappat farten, en fart som jag alltid haft, även för att peppa mig själv i svåra stunder. Nu glimtar den bara till i vissa stunder. Oftast visar den sig inte alls.

Det blir helg och vi får besök av mina två fina bonusbarn. När vi blir fler här hemma är det lite lättare att känna glädje och kanske att få energin att växa.

Trevlig helg!