När man har en kronisk sjukdom som med största sannolikhet leder till döden, kan det vara svårt att hitta mening med livet och framtidstro. Det är olika. Jag vet unga mammor som tänker precis tvärtom, de har sitt livs mening framför ögonen - barnen - och de kämpar och gör allt för att finnas där för sina barn så länge de bara kan.

Jag går mest ensam hela dagarna och när jag mår illa eller har ont är det svårt att peppa sig själv till glädje. Jag har också haft svårt att kunna planera vad som ska hända framöver - jag vet ju inte hur jag ska må då och om jag ska orka ...

Idag beskar jag mina pelargoner och stoppade några små skott i krukor. Jag försöker skärpa mig lite - ta vara på nuet och samtidigt tro lite på framtiden.