Nu är det besvärligt! Jag har så himla ont och det tar så på mina krafter. Det är fantastiskt vackert utomhus och det gläder mig så, men jag orkar knappt göra något alls. Stundtals kan jag sitta i vilstolen i skuggan utan att känna smärta, men ganska snart är den tillbaka. Som ett sår i bröstet, som ett tryck över andningen, som genomborrande värk från bröstben till skulderblad - en värk som gränsar till illamående. Och så de förbaskade fötterna som värker och gör det svårt att gå. Det är inte konstigt att jag ständigt är så nära gråten.
Vi var i Sundsvall på lördagen och firade mamma som har fyllt år. Det var roligt att kunna bjuda henne på en fin middag. Peter och min bror och svägerska gjorde jobbet i köket medan jag vilade och tog det lugnt med mamma och pappa. Och det blev så lyckat.

Igår söndag åkte vi hem och idag är det vila som gäller igen för mig. Jag tar mer och mer morfin för att kunna klara av tillvaron. Tur att det finns medicin. Jag oroar mig för att det bara ska bli värre men det finns en liten chans att mota sjukdomen lite till med cellgifter och Avastin. (Jag väntar ju på behandlingstider.) Försöker fokusera på tanken på lindring. Hoppas att sommaren ska bli mestadels fin och inte så tung.

Men det är helg idag och nationaldag. Flaggan i topp, om vi haft någon! Idag ska vi glädjas åt att vi har det så bra i vårt land. Jag inser att vi har tur ändå att vi bor här där vi kan få såpass med hjälp som vi får. Det kunde ha varit betydligt värre. Det får vi inte glömma!