Jag är snorig, har ont i halsen, är trött och håglös. Och jag har svårt att hitta glädjeämnen och saker att se fram emot just nu. Jag har bokat in några roligheter, men en sån här stund med deppighet, räcker inte roligheterna riktigt till. Bland det svåraste när man är kroniskt sjuk, är också att våga och kunna planera, tycker jag. Livet har blivit någonting annat än det var. Jag lever inte längre "som vanligt", jag lever "trots allt". Det påverkar mig ständigt att jag har denna sjukdom. Jag tänker att jag ska vara tacksam, att jag ska leva på och inte vara rädd, att jag ska passa på att göra saker som jag blir glad av .... Men det är som om jag lagt in en handbroms. Ingenting rullar lätt längre.

Ständigt finns tankarna om återfall och kris där. Jag är nu mitt uppe i en behandling och känner mig väldigt sliten. Visst hoppas jag på att kunna få en behandingspaus i sommar, men det kommer att ta tid att bygga upp orken igen. (Och när jag gjort det, vet jag att med all sannolikhet kommer det att vara dags för ny behandling - behandling som stoppar tillväxten av cancern, men samtidigt tröttar ut mig och sänker livskvaliten igen.)

Det finns så många som har det så mycket svårare, så jag borde inte ens nämna mina små bekymmer, men nu har jag ju valt att blogga öppet om allting. Det kan då vara jätteskönt att få stöd av alla läsare, men ibland tänker jag att ni måste vara trötta på mig. Trötta på att stötta och peppa. Kanske önskar någon i hemlighet att jag kan väl dö nångång, så att den här tjatiga historien kan få ett slut. Det är konstiga tankar och känslor som dyker upp. Jag borde ju kunna njuta av att få all den extratid som uppkommer, men jag är själv så trött på alltihopa ibland. Det är nog sånt som är svårt att förstå för den som aldrig varit i min situation. Jag kan tro att ni tycker att jag sjåpar mig och att jag borde skärpa till mig och vara glad istället.

Som tur är har jag en grundinställning att vara glad och att försöka ta tillvara på allt gott i livet, men det finns alltså stunder då glädjen inte räcker hela vägen. Jag känner mig ibland så utelämnad och så sorglig. Varför kan jag inte vara glad som alla andra? Eller som ett av mina barnbarn sa: "Varför kan jag inte vara ett vanligt barn som inte gråter hela tiden?"

När man är ledsen är det lätt att tro att alla andra mår bra och att det är bara jag som har det svårt. Med all den livserfarenhet jag har, så vet jag att det inte är så. Ändå blir jag svag och håglös emellanåt. Jag tror att cancern och cancermedicinerna suger musten ur mig. Livet känns då tomt och svårt att få någon ordning på.

Jag vet att nästan "alla" hamnar i svackor då allt känns meningslöst. Trist att gå till jobbet varje dag, trist att vara hemma varje dag, trist att vara sjuk, trist att ....

Då är det skönt att veta att det vänder. Ingenting varar för evigt. Jag är också säker på att det inte dröjer så länge förrän någon lockat fram ett skratt hos mig och då kan jag byta fokus.