Imorgon ska jag till doktorn. Jag "borde" vara glad. Resultaten från provtagningen ser bra ut. Tumörmarkören har sjunkit och de levervärden som var för höga förra gången, ser ok ut idag.

Jag blir så ledsen när jag tänker på att resten av livet ska vara så här. Att jag ständigt ska tänka på sjukdomen och döden. Varje dag. Varje timme. Att jag ska bollas mellan att vänta på resultat och att få resultat. Att jag ska vara med i behandlingar och sedan vila från behandlingar. Allt är liksom förutbestämt. Och jag kommer aldrig att bli bra men jag vet att jag sakta ska bli sämre. Jag kan aldrig släppa vetskapen ...
Det är så sorgligt. Jag klarar inte att vara glad ... Hur ska jag orka?