Biverkningarna klingar av allt mer och det är skönt. Nu har näsblodet sluta droppa och min trasiga underläpp har läkt. Fotsulorna sticker och svider visserligen men magen har slutat med att ständigt tömma sig och illamåendet har nästan krupit tillbaka in i mörkret.

Jag äter mer igen. Det smakar egentligen inte, men verkar snarare vara ett nervöst beteende. Jag är konstigt otålig och min sömn är alldeles väldigt störd och upp och nervänd. Kortisonkurerna har satt sina spår. Nu ska jag försöka somna om igen. Imorgon bitti ska jag lämna blodprover och urinprov inför nästa behandling som är planerad efter helgen.

Jag fick sova hela förmiddagen. Och eftermiddagen ägnade jag åt att baka + en promenad med Valle i regnet. Sedan handlar det mest om att försöka ta det lugnt. Jag är tacksam för att jag slipper ha ont nu, även om jag störs av min bråkiga mage.

Jag har nyss sett en mycket vacker och sorglig film som gett mig många tankar och insikter kring hur människor har det, våra olika livsvillkor. Det finns mycket att förstå och jag tror att vi alla behöver stanna upp ibland för att se klart.  Fram till och med jul finns filmen "Dox: En syrisk kärlekshistoria" att se på SvtPlay. Jag rekommenderar den!

Klicka och titta:

http://www.svtplay.se/video/4904446/dox-en-syrisk-karlekshistoria/dox-en-syrisk-karlekshistoria

Nu är det helg och jag önskar er alla en fin sådan! 

Så där! Idag fick jag skjuts till sjukhuset en mil bort, och där har jag lämnat ifrån mig den tömda cytopumpen som suttit kopplad till mig via min venport under de senaste dygnen. Jag är alldeles fullproppad med Irinotecan, Avastin och 5FU. Min 14:e kur med denna kombination. Det har fungerat tidigare - inte till att ta bort cancern, men till att mota framfarten. Jag hoppas att det ska fungera även denna gång. Vi har planerat in kur 15 också före jul och sedan står två tillfällen till och väntar efter jul. Jag tror att det blir röntgen därefter för att kolla upp om det hjälper. Och så får vi se hur länge kroppen orkar ta emot alla dessa starka mediciner.

Det ger mig jobbiga magproblem. Men jag är fullproppad med andra mediciner också, inte minst kortison som gör att jag inte sover som jag ska utan blir speedad och aktiv trots tröttheten. Smärtan är just nu under kontroll i alla fall och det får jag vara nöjd med. 

Jag längtar efter julen och i år försöker jag njuta av julförberedelserna, där jag går hemma i min ensamhet. Jag började med att binda en krans av material från skog och trädgård. Peter har hjälpt till att hänga upp stjärnor och sätta ut ljusstakar och jag har handlat hyacinter, julstjärnor och andra blommor. Idag satte jag i nejlikor i apelsiner och la på ett fat med stjärnanis och kanelstänger. Det doftar och ser vackert ut. Om jag orkar ska jag baka mer - mjuka pepparkakor, småkakor och kanske saffransbullar. Julkorten är beställda och jag ska sätta mig och skriva om andan faller på. Vi får se. En dag i sänder. Det får bli som det blir. Jag försöker som vanligt att hitta ljuspunkter varje dag och jag är glad de dagar jag slipper att må illa ...

Mellan de jobbiga stunderna finns också plats för njutningar och glädje. I söndags såg vi "En underbar jävla jul" på bio. Mycket bra tycker jag. Filmen var riktigt mitt i prick för vår tids alla fördomar och missförstånd, rolig, tempofylld och välspelad. Min namne Helena (Bergström) som regisserat har verkligen lyckats!

Idag är jag så "speedad" av kortisonet och alla mediciner. Har bakat och tvättat och glömt att vila. Jag kan nästan inte slappna av och "ser syner" på sidorna, som om spöken eller mina skyddsänglar går bredvid mig. Det kan vara "Irinotecanet" eller "Fluorouracilet". Och så rycker det i mig, som om jag somnar i millisekunder. Och jag glömmer vad jag lovat och diktar upp sånt som aldrig har hänt. Rejält trött alltså utan att kunna somna ordentligt. Jag har läst följande om biverkningarna att jag ska se upp om:
"- du känner dig förvirrad eller ostadig på fötterna, får problem med koordinationen i armar och ben, svårighet att tänka/tala, problem med synen/minnet
Detta är allvarliga biverkningar. Det kan hända att du behöver akut medicinsk vård."

Jag tror inte att jag är där än. Förmodligen är det bara trötthet. Ber min man hålla koll på mig.)

Och så känns det som om jag svalt en hel kåldolme som fastnat i matstrupen eller magmunnen. Går och väntar på kräkningar eller diarréer. Tar Primperan när illamåendet blir för stort och behandlar med laxerpulvret och dropparna så att det inte ska bli stopp efter Dolcontinet. Ja det är en balansgång som kan vara svår att gå minsann, men allt är ändå ok.

Nu ska jag lägga mig. I morgon eftermiddag är kuren slut och jag ska få hjälp att koppla loss och lämna in flaskan med resterna på närmsta sjukhus.

Sov gott!