Jag sover länge på förmiddagarna men har ändå haft mycket på gång de senaste dagarna. Det hjälper också till att hålla humöret i schack, det att fylla dagarna med små och stora saker att sysselsätta sig med.

Vi har, tillsammans med många andra i vår kommun, i helgen besökt en flyktingförläggning i närheten och hälsat flyktingar välkomna till Sverige, genom att fika tillsammans med dem, småprata (så gott det går utan gemensamt språk) och ge dem leksaker och kläder som de kan behöva. Det känns bra att göra något för att deras första tid i nya landet ska kännas lite bättre.

Jag passar också på att träffa vänner och familjemedlemmar att prata och fika med på dagarna. Min idé om att försöka förgylla varje dag med något lite, fungerar hyggligt som strategi att orka med livet. Och eftersom vi ska ge oss iväg på en weekendresa till London snart, finns det mycket som måste ordnas med först. Jag har fått röd och knottrig hud som kliar på bröstet, efter strålningen, så idag har jag ringt och fått salva utskriven för att behandla huden med. Min mobil krånglar när jag ska ladda den, så jag trodde att jag måste byta ut själva fästet i telefonen där laddningskontakten sitter, men det verkar vara utslitna sladdar som krånglar - lösningen blev att jag fick köpa en ny sladd igen. Imorgon ska jag kolla med engelska ambassaden vad som gäller när man reser med morfin i bagaget. Behöver jag intyg från läkare att jag medicineras med detta?

Annars är det lite varierande hur jag känner mig. Jag saknar jobbet och mina arbetskamrater, jag saknar känslan av att vara frisk och nöjd och jag saknar glädjen som det innebär att höra till ett sammanhang. Det känns konstigt att veta att jag inte kan jobba mer, utan att jag är sjuk på heltid. Men så får det vara. Jag har ont ibland, är ledsen ibland, trött och otålig då och då, men många stunder är ändå allt ganska ok. Jag försöker finna mig i att det är så det är. Jag lever ju, kan äta och röra mig och det är bra!