Jag sov hela förmiddagen. Nu håller jag på att trappa ut kortisonet och i takt med att tabletterna minskar, ökar tröttheten. Jag är inte längre lika "pigg". Efter en intensiv period med buss- och tågresor till Uppsala med besök på sjukhuset varje dag, kom torsdagen att bli en vilodag. Till sist fick jag masa mig upp ur sängen och efter en lunch "on my own" tog jag på mig regnkläderna och gick ut i skogen med hunden. Allt var vått, vått och grått. Bara nyponen på en buske lyste upp tillvaron.

Men så hittade jag kantareller. De har vuxit till sig i regnet och jag fick med mig precis så mycket att det räckte till en fullmatad kantarellpaj till middag. Härligt!

Annars är jag lite låg nu. Det känns som om jag bara "blivit över". Jag kan inte jobba och jag har svårt att hitta mening. Varje dag måste jag hitta livskraft, men hur gör man? Det är inte alltid som jag klarar av att förgylla dagarna.

Imorgon ska jag in till stan och strålas på sjukhuset igen. Och efter det ska jag möta min dotter på stan och ta en fredagsfika. Hoppas att krafterna är tillbaka då. God natt alla kära vänner!