Vaknade med än värre smärta. Jag vet inte om det är strålningen igår som gjort smärtan värre, om det beror på att jag inte vilade tillräckligt igår kväll eller om det bara är värre idag utan anledning.

Kortisonet gör mig "pigg" och otålig och smärtan framkallar svett och tårar. Men nu sitter jag äntligen på bussen in till stan. På väg till sjukhuset och ny strålning. Jag tar extra mycket morfin. Ute regnar det. Hoppas att dagens behandling ska gå bra.

Trevlig torsdag!

När jag tänker på det, är det alldeles underbart fantastiskt! Jo, för mitt i eländet som det är att leva med en jobbig sjukdom, ser jag allt som jag och alla andra patienter får. 

Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Kan du se det framför dig? Vilka fantastiska ambitioner, talanger och resurser som finns. Se alla sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, läkare, specialistläkare och all annan sjukvårdspersonal av alla sorter. Hela sjukhus är fulla av dessa fantastiska människor som jobbar för oss, för att vi ska må bra! Så mycket kunskap och välvilja. Se så mycket de kan och gör för oss!

Och även om jag har idéer om hur själva sjukvårdssystemet skulle kunna bli bättre (så att de som jobbar där får bättre förutsättningar) slås jag av detta underbara - att vi faktiskt får vård. Så mycket som "satsas" på oss.

Tanken svindlar. Så mycket hjälp vi får!

Tänk alla provtagningar, alla röntgenundersökningar och läkarundersökningarna, alla operationer, cytostatikabehandlingar och strålbehandlingar! Det är ändå alldeles väldigt fantastiskt.

Ja på sidan om sorgen finns alltid glädjen. Och intill smärtan känns tacksamheten! Jag är verkligen så tacksam för allt jag får!