Om jag ska vara ärlig så är det nog så att jag på ett plan redan gett upp. Jag märker att jag garderar mig genom att hela tiden påminna mig om att jag inte kommer att kunna bli botad. Det sticker kanske i ögonen. Och jag vet inte om jag skulle må bättre av att våga tro på ett långt och bra liv. Och bara "kämpa". Men det fungerar inte så för mig just nu.

I början av min cancersjukdom var det självklart att jag hade siktet inställt på att bli frisk och på att "vinna". Men efter ett antal återfall och svängningar, har jag tappat lite av kämparglöden. Jag är nog mer ledsen nu. Mitt mål är väl därför bara att försöka göra varje dag bra. Inget större än så. Jag orkar inte tro på något större.

Idag var jag på strålningen på Akademiska sjukhuset. Jag fick inga tatueringar, men de har ritat små prickar på mig som planering och förberedelser för den strålbehandling som ska göras på onsdag. Det är skelettmetastaserna som ska strålas en gång, med hopp om att det ska lindra smärtan, och att jag i fortsättningen ska slippa ta så höga doser morfin varje dag.

Själva strålningen ska förmodligen inte göra ont, men det blir ändå smärtsamt för mig att ligga stilla plant på rygg, med armarna ovanför huvudet, medan strålningen pågår. Redan idag rann tårarna den korta stund då förberedelsens gjordes. På onsdag ska jag öka morfindosen rejält inför behandlingen och hoppas på så sätt klara av bättre att ligga stilla den halvtimme som behandlingen pågår.

Ha det fint alla kära vänner!