Är det lättare att möta en sjuk person som är sängliggande på sjukhus än en sjuk person som visar sig ute?

Ibland möts jag av undrande och nästan något som liknar avundsjuka över att jag kan träffa mina barn och vänner så ofta. Och undran över hur jag kan orka att göra utflykter. (Finns där också en misstänksamhet: "Hur kan du vara så sjuk om du är ute så mycket och gör så mycket?" Eller: "varför gör du så mycket när du är sjuk?")

Det kanske är svårt att förstå, men måendet varierar över dagen eller mellan dagarna. Jag är inte pigg och frisk hela tiden, jag måste sova mycket ibland även dagtid, jag har diarréer ibland, jag har värk ibland, jag medicinerar med morfin och andra mediciner, jag har biverkningar av cellgifter såsom sköra slemhinnor och svidande hud under fötterna och i handflatorna. Dessutom har jag ständig rädsla för hur tumörerna ska bete sig härnäst, om de ska hållas tillbaka av cellgifterna eller börja växa igen.

Och ibland är jag pigg och som vem som helst! För det mesta är jag glad!

Men jag är sjukskriven från jobbet, då jag har svårt att sköta det, beroende på mitt ojämna mående och min svårighet att koncentrera mig och att orka. I övrigt försöker jag att leva nästan som vanligt, så länge jag kan. Det är till en hjälp för mig att röra på mig och försöka njuta även om det inte alltid är lätt.

Så är det för mig, ifall du undrar.