Jag hörde ett program om "fulcancer" på radio häromdagen. Det handlade om att det anses "finare" att vara drabbad av bröstcancer än att ha fått diagnosen lungcancer. Lungcancer har blivit "fulcancer". Det finns människor som tycker att de som har lungcancer får skylla sig själva och att inga skattepengar ska gå till vårda lungcancerpatienter. (Man antar då att alla lungcancerpatienter är rökare, vilket inte är en sanning, och att rökare inte är värda vård).

Som motvikt tog någon upp att i så fall skulle vi diskutera eget ansvar när det gäller benbrott vid skidåkning och skidåkares rätt att åtnjuta skattebetald vård.

Förfärande människosyn tycker jag. Sjukdom är sjukdom. Cancer är cancer. Cancersjuka människor är lika värda att vårdas oavsett om de drabbats av bröst-, tarm-, äggstocks- eller annan cancer, till exempel lungcancer.

Men en annan sak som verkligen slog mig när jag lyssnade, var att jag har en kronisk sjukdom och jag kan leva länge än. Det var en kvinna i programmet, med dubbelsidig spridd lungcancer, som fick mig att inse detta. Hon hade förmågan att tänka på sig själv som kroniskt sjuk istället för dödssjuk.

Och i jämförelse med henne är jag förmodligen mycket friskare. Så då tänker jag att jag har ett val att se på resten av mitt liv. Det kanske blir ett bättre liv om jag tänker bort döden. Jag är kroniskt sjuk, men jag lever!