Att vänta är något som jag aldrig vänjer mig vid. I måndags var jag på sjukhuset och röntgade buk och thorax, men jag får inte träffa doktorn och diskutera röntgenresultatet förrän på onsdag nästa vecka.

Detta väntande utan att veta är förfärligt. Lika svårt varje gång.

Jag befarar det värsta - att sjukdomen ska galoppera fram i sin utveckling -  men hoppas på det bästa - att det ska visa sig att jag får fortsätta att leva något så när bra en tid till.

Idag är det Valborg, den sista april. Jag förundras när jag tänker på att jag varit sjuk i cancer i snart fyra år. Jag tänker att det är fantastiskt att jag har fått dessa fyra år! Livet skulle kunnat vara över för länge sedan, om jag inte fått den vård jag fått, om jag inte haft en sån tur. Och så tänker jag att jag skulle vilja få ännu mer tid. För det är ju så härligt att leva!

Glad vår önskar jag er alla!