Jag ser att våren är här igen. Jo jag har trots all smärta till och med tagit en promenad idag och nästan blåst omkull i vårvindarna. Och jag tänker på att jag lever på extratid.

Vi är många människor som tack vare sjukvården fått längre tid att leva på, trots våra svåra sjukdomar.

Nu är det hela tre och ett halvt år sedan jag med stark smärta i magen åkte in för första gången till akuten. Smärtan var så svår och först förstod man inte vad upphovet till den var, men det visade sig den gången att det var en stor cancertumör i tjocktarmen som orsakade den starka värken. Så började min tid med cancer. Jag opererades och fick cytostatika. Smärtan var borta och jag var hoppfull.

Ett halvår senare (för tre år sedan) kom mer akut smärta och fler akutenbesök. Då var hela buken full av metastaser. Det blev nya cellgifter och en ännu större operation.

Med operationerna och tillhörande cellgiftsbehandlingar som gjordes hösten 2011 och hösten 2012 har jag fått många månader och t o m år tillgodo. Man kan säga att jag fick liv på övertid. Jag hoppades på att jag kanske till och med skulle få vara fortsatt frisk.

Och så för ett år sedan, våren 2014 fick jag ny smärta. Denna gång satt smärtan i bröstet och jag började nya cellgiftsbehandlingar för att försöka stoppa tillväxten av nya metastaser i lungsäck, bukhinna och i bröstkorgen. Smärtan och cancern motades på nytt med cellgifter, Avastin och värktabletter. Tumörerna finns kvar, men de stannade upp i tillväxt ett tag och gav mig ytterligare tid att leva på. Snacka om att jag haft tur! Jag har fått hjälp mot smärtan. Och att jag fått tid!

Nu, år 2015 efter nyåret, tilltar smärtan i bröstet igen. Jag äter morfin och är så ledsen och så trött på smärta! Cancern är aktiv och nya knottror samt vätska har synts i lungsäcken. Och idag den 10 mars har tumörmarkören S--CA 125 stigit till ett värde på 95,4. (Den låg på
60,9 den 17/2 och skulle vara på <35 om cancern inte vore aktiv.).

Ja. Tyvärr. De starka vårvindarna tycks rumla om även inne i min kropp. Cancern är synnerligen aktiv igen. Och smärtan blir starkare och starkare och är nedbrytande. Jag har så jobbigt att jag inte vet hur jag ska klara det. Jag får ta mer och mer Dolcontin och Morfin - har åter igen ökat dosen idag - och ska börja nya cellgiftsbehandlingar på torsdag i hopp om att få finnas kvar ett tag till.

Men orkar jag? Och går det att mota cancern denna gång?

Jag undrar hur ont jag ska behöva ha och hur länge. En läkare som jag pratade med idag sa att om cellgiftsbehandlingarna och den högre dosen morfin inte hjälper mot smärtan, får man överväga strålning mot smärtan. Då måste cellgiftsbehandlingen avbrytas ...

Men än är vi inte där. Jag ska påbörja cellgiftsbehandlingen på torsdag först. En sak i taget.

Jag tar mer Dolcontin och mer Morfin meda. Jag sitter upp i sängen och försöker sova, för jag kan inte ligga ner, eftersom tumörerna smärtar mer i liggande läge. Och jag hoppas, hoppas, hoppas på att smärtan ska dämpas. Jag hade tänkt hälsa på på jobbet idag eller imorgon, men orkar inte. Istället försöker jag andas lugnt, vila, slappna av och mentalt ta sats för att orka sätta mig i cytostolen igen på torsdag. Och så hoppas jag att det ska vara till min hjälp. Igen.

Så kan det vara att ha cancer i det skede jag befinner mig i. En vacker blåsig vårdag som denna. När fåglarna sjunger och videkissarna spricker ut. Allting är så fantastiskt och bra och underbart i mitt liv, utom den olycksaliga sjukdomen. Och den förtärande smärtan!