Jag känner mig så lycklig och tacksam när jag får vara med min familj. Att samtala med, leka med, lyssna till, skratta med barnen och barnbarnen. Att uppleva stunder och situationer med dem. Att leva med dem. Att leva.

Jag vill verkligen passa på. Och nu när jag har och har haft så mycket smärta, blir det liksom mer dramatiskt och så påtagligt vad som är viktigt. Jag känner så starkt att kärlek är bränsle.

Med min stora familj är det omöjligt att träffa alla samtidigt, så vi får åka runt till olika delar av familjen på olika helger. Eller ta emot dem hemma hos oss. Det blir "ett flängande", men ett givande sådant. Jag älskar er alla så!
Just nu är vi i Småland och jag blir så väl omhändertagen, vilar mycket och njuter av att kunna vara med i gemenskapen.

På måndag ska jag till sjukhuset hemma i Uppsala och kolla upp lite mer kring min smärta. Det känns bra och jag hoppas att det går att hitta lite bättre smärtlindring.
Sov gott!