Jag är glad för alla som vill hjälpa människor som är drabbade av cancer. Jag är glad att det finns hjälplinjer att ringa på Cancerfonden, kuratorer i vården, terapeuter, medmänniskor, kurser, rehabveckor på Cancerrehabfonden.

 

 

   

"Det tar tid att bearbeta sorg och rädsla, att få landa i det nya liv som blev", står det i Cancerfondens blogg idag.

 

För mig verkar det som om jag inte längre kan bearbeta min sorg och rädsla. Jag gör roliga saker, jag försöker ta en dag i taget, jag njuter av att leva, men jag klarar inte av att vara hoppfull. Kanske för att jag varit med om att vänta på döden så många gånger nu under min cancersjukdom. Jag har liksom gått igenom chock efter cancerbesked, sorgbearbetning, försökt ta nya tag, hittat hopp igen, blivit sjuk på nytt, försökt klara av ny sorg, blivit tacksam för ny operation, hittat nytt hopp, blivit sjuk igen, gått igenom behandling och ... sedan liksom aldrig tagit mig upp i hoppfullhet och förmåga att drömma och planera igen.

 

Även om jag rent intellektuellt förstår att jag ska leva på som vanligt och att jag inte är framme vid slutet än, är jag känslomässigt helt blockerad av vetskapen att min tid är begränsad av sjukdomen. Jag kan tänka att jag borde vara tacksam för det fantastiska liv jag fått leva - och det är jag verkligen - men samtidigt har jag inte lyckats få ut rädslan ur mig. Jag vet inte om jag någonsin kan känna mig tröstad och trygg. Och jag klarar och vågar inte längre planera och drömma fullt ut.