Att halka på is och ramla och slå ryggen och svanskotan känns väldigt mycket! Det gör vansinnigt ont och det känns himla onödigt. Ändå var det det som hände mig i dag. Jag gick ut med hunden efter jobbet och såg inte isen under snön. Och nej, jag hade inga broddar.

Först trodde jag inte att jag skulle ta mig upp men sedan lyckades jag till och med pallra mig hem. Jag tog en Ipren, någta smörgåsar och en kopp kaffe. Och efter en stund, vid fyratiden kom svimningskänslan och stickningar och domningar i händerna. (Förmodligen hade jag inte andats som jag skulle, på grund av smärtan.)

Jag blev rädd, så jag ringde först sjukvårdsupplysningen och sedan ambulansen.

16.30 - resa med ambulans till ortopedakuten i Uppsala. Undersökning, två citodon och därpå lång väntan på att få komma till röntgen. Timmarna går och inget händer. Så onödigt och dumt det här blev. Och så trött jag blir.

Klockan 22.00 är jag klar på röntgen. Men mer väntan återstår. Väntan på svar, väntan på läkare ...

Vid midnatt ännu ingen doktor.
Men klockan 01.30 blir jag utskriven av läkaren som tycker att det är en bra idé att jag använder morfin ett tag mot smärtan. Det är en spricka/ fraktur i korsbenet och den gör de inget åt.

Jag sitter och väntar igen. Klockan 01.50 ska sjuktransporten komma för att köra mig de fem milen hem i vinternatten. Hoppas att resan går bra.

Undrar om jag kan jobba imorgon.

Jag vet i alla fall att nu blir det broddar på skorna på mina hundpromenader resten av vintern.