Vilken fin tid det är nu med alla färgerna ute i naturen. Valle (hunden) och jag går rundor i skogen, på åkrarna och på vägarna året runt och det ger mycket att se naturens alla skiftningar. Det är den bästa medicinen mot oro också - att gå och gå och gå. Här är några fler bilder från de senaste dagarna. (Klicka så syns de bättre).

Nu är det bara drygt en vecka kvar tills att jag ska röntgas. Det är för väl, så får jag snart veta hur det är med min sjukdom. Det är ändå bättre att veta så mycket som möjligt, känner jag. Då vet jag i alla fall vad jag ska förhålla mig till.

Jag undrar förresten hur många gånger jag röntgats de sista tre åren. Otaliga! För att inte tala om alla provtagningar! Det är ju ändå otroligt bra att sjukvården kollar upp och undersöker så noggrant gång på gång. (Även om jag ibland tänkt att det skulle varit bra om man kunnat se sjukdomen i ett tidigare skede än man gjort i mitt fall. Då hade den gått att operera bort en gång för alla och förmodligen aldrig kommit tillbaka.)

Tack för alla peppande ord jag får i kommentarerna och på annat sätt. De värmer.